40-års jubileum

En av mina norska favoritpoeter, 
Helge Torvund debuterade år 1977  med diktboken "Hendene i byen" 

Och debuten blev uppmärksammad med fina lovord. En ung diktare som bjöd på poesi som uppmärksammades som något nytt inom norsk poesi.

Jag läste några dikter av en för mig helt okänd poet redan år 1984 i tidskriften café EXISTENS nr 22/23
och blev så berörd att jag hade noterat "Torvund-vem är han?" bredvid dessa dikter. De berörde.



Jag minns att jag var på mitt lokala bibliotek

och frågade -men de kände inte till honom och han fanns ej i deras bokregister. Så han var okänd. Jag fick nöja mig med att läsa de fyra dikter som fanns i tidskriften och vad som där stod om poeten. Han var från Jæren, ett område vid havet i sydöstra Norge och som påminner om svensk natur. Helge Torvund hade utkommit  med en ny diktsamling vart annat år. Så när jag läste mina första dikter av honom hade han redan gett ut sex diktböcker.

 


Åren gick, jag skrev min egen "poesi", med ett längre avbrott när jag började jobba med teater där jag fick utlopp för min skaparlusta. Men så kom den nya tidens kontaktmaskin, datorn, som jag fick grundutbildning för genom mitt jobb inom Stockholms stad och den blev som en sorts "pandoras ask" - hela världen kunde snart nås tack vara datorn! 
Självklart kollade jag runt på allt som datorn bjöd på och under över alla under- jag hamnade på en norsk amatördiktar-sida "Diktkammeret"  och vem var där lärare och rådgivare -om inte just denna poet, Helge Torvund! Jag mejlade läraren/poeten och frågade om jag fick vara med, även om jag bodde i Sverige och poetens svar kom snabbt: du er velkommen!

Jag lärde mig en hel del och det viktigaste rådet var nog "stryk siste raden" - ett råd han gav mig flera gånger. Och självklart var det rätt. Så lätt och så vanligt det är att man blir både övertydlig eller förklarande i den sista raden. Jag var det. Gång på gång.

OCH idag kan man låna diktböcker av Helge Torvund på våra bibliotek!

Smakprov  ur café Existens nr 22/23 1984:

Vinden forulerar seg
i trekronerne

Stareflokken
løfter seg
til en skulptur
av fjør og luft

Mørke augekuggar
med snøgge kyss
mot min pupill

Om kvelden
er dagen ei smal stripe
lys
mellom svarte permar

Svarttrostvengjer
landar
i grannmørker

ur diktboken  Menneskerom, 1982

För drygt 100 år sedan.

Fantastiskt! Att hitta ett fotografi, tagit från ovan, som är minst 100 år gammalt på mitt bostadsområde. 
Detta är "förstaden Midsommarkransen" 

Och mitt i ligger min bostadsrättsförenings hus, de fyrkantsbyggda husen kvarteren Silverpoppeln, Järneken och en länga, Cypressen. 

Husen omringar en liten park "Julikullen" - Som gjord för att vara i och koppla av på under sommarperioden. Till höger syns även en vattendamm som kallades Svandammen- idag är den torrlagd och har blivit till en grön lunga med stor plaskdamm (som nu byggs ut och blir bättre) Svandammsparken. 

En gång fanns det spårvägstrafik som gick ända in till Kungsholmen. Numera tar man T-banan, eller buss in till Stockholms city. Det tar väl c:a 10-15 minuter.

Husen byggdes år 1912 som arbetarbostäder till de anställda vid industrier och fabriker som fanns i närheten. 

Byggherre var en industrigubbe vid namn Aschberg.

Sedan tog HSB över och man bildade en vanlig bostadsförening, "Tellusborg". Områdena runt omkring är i dag bebyggda och allt är idag attraktiva ställen att bo på. Nära till city och nära till vackra och sköna friluftsområden. 

Föreningen ombildades för c:a 20 år sedan till en bostadsrättsförening, består idag av 220 bostadsrättslägenheter och har blivit mycket populär. 

I föreningen finns också 16 affärslokaler med olika verksamheter, bland annat cykelaffär, blomsteraffär, kläddesigner, kiosk, konstnärslokaler, gallerier samt bio och restaurang/kafé.

Igår för 165 år sedan...

Nov 27th

  Almost an Indian summer day. The shrub oaks & the sprouts make woods you can look down on -they are now our rustling gardens  The leaves of the former are now a very handsome leather color -whiter on the underside -clear & firm. Smooth and not shrivelled nor dimmed -It is a new color for a garden.
  Something foreign & oriental even it suggests. I find acorns which have sent a shoot down into the earth this fall.
  Like many of my contemporaries I had rarely for many years used animal food or tea, &c &c not so much because of any ill effects which I had traced to them in my own case, though I could theorize extensively in that direction as because it was not agreeable to live low & fare hard in many respects, and though I never did so I went just far enough to please my imagination. But now I find myself somewhat less particular in these respects -I carry less religion to the table, ask no blessing -not because I am wiser than I was -but I am obliged to confess, because, however much it is to be regretted, with years I have grown more coarse and indifferent. The repugnance to animal food and the rest is not the result of experience -but is an instinct.

H.D Thoreau

ur "Journal  Volume 5: 1852-1853"

Otålighet

På morgonen känner jag ensamhet
så jag låter naturen prata
Jag har ej bråttom
även om jag är otålig
Och Thoreau lärde mig
lev som om din tid är kort
våren varar inte för evigt

Jag vill se det omöjliga
utan att ha bråttom
jag vill se rävarnas
lek på ängen
höra lavskrikans klagan
över att tiden går så fort

Samlade tankar ur min skrivbok

Skuld är inte något så enkelt som bekymmer över det förflutna - det är en handlingsförlamning i nuet över en händelse i det förflutna. Och graden av handlingsförlamning kan sträcka sig från en lätt upphetsning till en allvarlig depression.

Skuldkänsla är något ohälsosamt eftersom man på ett ineffektivt sätt använder sin energi i nuet genom att känna sig sårad, upprörd och deprimerad över något som har hänt. Det är både meningslöst och ohälsosamt. Inga aldrig så starka skuldkänslor kan göra något ogjort. 

"Det bästa botemedlet mot sorg", sa trollkarlen Merlin, "är att lära sig något nytt. Det är det enda som aldrig misslyckas."

Att behöva gillande är liktydigt med att säga: "Din syn på mig är viktigare än min egen åsikt om mig själv."

Att välja att spela offer, tigga efter uppskattning och kärlek, är att förnedra sig själv. 

Man kan välja, medvetet,  sina reaktioner. Som man gjorde som barn för att få sympati eller uppmärksamhet.

Ingen människa är perfekt. Inser man det, så är livets berg-och dalbana lättare att vandra. Ibland gör man rätt, ibland gör man fel, så är vi människor.

Den som sätter upp staket omkring sig själv och inte vågar öppna grinden, blir ensam.

Att välja och acceptera den man är, är att våga och vilja leva det liv man valt.
Och man bör vara medveten om att man kan göra nya val. 

Lövdans

      foto: ©RobertS

Jag hör din röst

som en sång i vinden

Du som är min längtan

min glädje och min tröst

av  Esse Jansson

journalist på Norrtelje Tidning. Han skriver också poesi.

Jag fick Esse Janssons lilla diktbok  "Sång i vinden" med en varm hälsning, när jag var på teaterträff ute på Marholmen i augusti 2004.  

Han brukade komma varje sommar när vi spelade utomhusteater på Marholmen, så vi blev lite bekanta. Och han skrev alltid så berömmande om oss i tidningen, och tog fina kort på oss. Jag minns att han tyckte om Dan Andersson och även Nils Ferlin, som bodde i Länna söder om Norrtälje från 1947 fram till sin död 1961. 

Vi bjöds att spela extra föreställningar ute i Länna, och det kändes ju lite speciellt. Jag kikade på Ferlins gamla stuga, och vandrade på stigar han gått.

Esse Jansson är spännande personlighet, som var och fortfarande är mycket involverad i det lokala kulturlivet.

The Road Not Taken

Two roads diverged in a yellow wood,       

And sorry I could not travel both

And be one traveler, long I stood

And looked down one as far as I could

To where it bent in the undergrowth;

Then took the other, as just as fair,

And having perhaps the better claim,

Because it was grassy and wanted wear;

Though as for that the passing there

Had worn them really about the same,

And both that morning equally lay

In leaves no step had trodden black.

Oh, I kept the first for another day!

Yet knowing how way leads on to way,

I doubted if I should ever come back.

I shall be telling this with a sigh

Somewhere ages and ages hence:

Two roads diverged in a wood, and I—

I took the one less traveled by,

And that has made all the difference.            

                                                                                                 Foto:  ©RobertS      

Robert Frost (1874-1963)

Höst i Skåne

Det finns tydligen en skogssjö a la Walden även i Skåne. Sonen som fotograferar överraskade med detta foto. Hösten gör sitt intåg och naturen går till vila. 

Jag tänkte på Thoreau så fort jag såg bilden och hans naturstudier kring  skogssjön Walden vid den lilla staden Concord i Massachusetts. 

Jag har en del foton därifrån som min äldste son tog när han bodde i Boston. Och de påminner om just denna.




In short, all good things are wild and free.

H D Thoreau




Foton:  ©RobertS