En vanlig torsdag i oktober...

Dagen började med självlysande träd på Julikullen i Midsommarkransen och avslutades med nystekt strömming på restaurant Slingerbulten i Gamla Stan. Sååå god!




Jag har haft en underbar dag med min syster vid havet, e-noor, i Gamla Stan. Och solen sken och allt var perfekt för att leka lite turist i Stockholms hjärta, och njuta av Gamla stan som har funnits sedan minst 1252, det år man säger att Birger Jarl grundade Stockholm. Givetvis bodde folk här innan, men just det året började Birger Jarl enligt tradition att bygga den gamla borgen "Tre kronor"

Det är många gånger och under många år e-noor och jag har gått på upptäcksfärd i Gamla Stan. Vi tröttnar visst aldrig på att vandra på de smala gatorna och i de smala gränderna, slinka in på något ställe och äta god mat och prata. Det finns alltid något nytt att upptäcka och alltid en massa att prata om. Bara detta att gå runt och kika i skyltfönster, besöka Gudrun Sjödén och njuta av alla vackra, spännande och färgglada kläder hon skapar och som alltid känns så rätt. Härligt.

Vi stämde träff på Victory Hotel, där e-noor med make övernattade denna gång. Ett spännande hotell med helt fantastiska båtmodeller av gamla segelfartyg i hotellfoajéns fönster att går runt och kika på. Stockholm är ju en gammal handelsstad och tidigare var nog stadens kajer fyllda av segelfartyg som kom eller lade ut för handelsresor runt Europa och andra världsdelar.

  

Och att kika runt torghandlaren som bjuder på allt från frukt, grönsaker till blommor - underbart! Man vill köpa med sig av precis allt... mmm

O, Gamla stan, 
vad du tjusar mig 
med dina gränder
med din idyll, 
och din fläkt av en sällsam mystik
Ja, Gamla stan, 
skön'sta pärla vid Mälarens stränder
du har en flik av en ljuv romantik



En helt underbar dag i hjärtat av Stockholm.

Ensamhet - räknas det?

Att leva ensam är en konst. Även om man valt att lämna en relation, så kanske man efteråt drömde om att möta någon ny att dela liv och upplevelser med. Men det är ju inte alltid självklart att man går från en relation in i en ny. Även om en del går direkt från den ene till den andre utan problem. 

Man går igenom olika livsfaser. Allt påverkar en människa. Det kan vara både stora eller små händelser som efteråt kan ses som löjliga eller banala. Det tror jag de flesta känner igen. Men det man själv upplever är ändå personligt. För vi handskas olika med allt vi möter och upplever. Vi är inte lika. Vi är inte kopior av varandra.
En liten sak som jag fortfarande minns är när en arbetskollega bjöd nästan alla kollegor med partners på den enhet jag jobbade på, på en fest hemma hos sig. Men jag blev inte bjuden eftersom jag inte hade någon partner! Jag kände mig så åsidosatt och utpekad. Några kollegor sa ifrån - men hon som bjöd ändrade inte på något. Hon ville att "alla" skulle få en chans att bekanta sig med varandra och varandras partner, det tyckte hon var viktigast.  

När man lämnar något/någon så är man trots allt både sårbar och känner både sorg och osäkerhet. Det tar tid att landa. Man drabbas av en sorts identitetsförvirring, hamnar i känslomässig obalans och t o m i en form av ångest. "Gjorde jag rätt", "klarar jag av allt ensam"  och mitt i allt känns det som en sorts förlust och ett misslyckande, även om man inombords vet att det var ett val man måste göra.
Det är ju en form av förlust.... även om det inte är lika omvälvande som den kris och den sorg man upplever efter en anhörigs bortgång.

Som ensamstående är man ensam om alla beslut och de flesta upplevelser. Man har ingen nära att diskutera till exempel TV-program, filmer, teater, böcker med. Eftersom det man upplevt har man upplevt ensam.

Men trots allt så är livet som det är, och man är glad och tacksam över de vänner som finns. Och jag har en kär väninna som lever ensam som jag. Hon blev änka för många år sedan. Hon hörde av sig och ville att jag skulle komma upp till Jämtland på sommarbesök. Och sedan har vi träffats och umgåtts varje sommar.
Det är och har varit en fin gemenskap och eftersom vi känner varandra så väl sedan barndomen så har vi kunnat pratat om allt vi upplevt och upplever.
Vi har båda insett att som ensamstående blir man lite mer egoistisk eftersom man inte har någon att ta hänsyn till i hemmalivet. Vi bestämmer våra dagar själv. Väljer våra tider att följa. Behagligt - men bakom allt finns ändå den där känslan av ensamhet. Den som är svår att förlika sig med.

Och så detta att som ensam räknas man inte.

Frihet är att våga möta sitt öde

Det är mycket som vi människor vill göra här i livet. Utvecklas i jobbet, ha familj. Leva ihop och vara själva. Sticka ur och smälta in. Hänga med och hålla emot.
Kort sagt: Vi vill ha största möjliga personliga frihet, samtidigt som vi är rädda för att stå utanför minsta mänskliga gemenskap.

Både ock är en livsnödvändighet.

Människan flyr från sin verkliga, inre frihet -enligt filosofen Erich Fromm.

Innerst inne känner människan ångest för det ansvar som alltid följer med verklig frihet - enligt filosofen Søren Kirkegaard

Och kanske ligger det något i det; Vi tar för oss av allt och avstår från inget i tron att detta är frihet, utan att bry oss om konsekvenserna för gemenskapen. Eller så anpassar vi oss stenhårt till gruppen i tron att det ska ge gemenskap - till priset av att vi förlorar oss själva.
Men om vi abdikerar från personligt ansvar eller tar för lite hänsyn till andra, undviker vi helt enkelt att göra oss till autentiska människor. Vi blir inte subjekt som själva väljer våra liv, utan aktörer på en marknad som bestäms av andra.

Frihetens baksida är känslan av att stå helt ensam. Det kan väcka ett starkt obehag. Att stå utanför gemenskapen är det värsta vi kan vara med om. Så vi lockas att leva upp till andras önskningar och flyr vårt personliga ansvar i stället för att ta emot den verkliga friheten.
Men ingen blir lycklig av att förminskas till objekt i sitt eget liv. 
Ty då försvinner vår mänskliga värdighet. Fast vi kanske inte ser det, eftersom individualismens tidevarv kapslat in oss i var sin bubbla - avskurna från den tillhörighet vi så hett eftersträvar.
Många människor är rädda för att vara till besvär, och för att lägga sig i en annan människas värld. Det gör att de undviker att engagera sig i det gemensamma, det som ska vara vår positiva tillhörighet.

Men vi alla måste ta på oss den existentiella ångesten, den obehagliga insikten att livet har ett slut. Vi måste ta på oss även frihetens ansvar, annars blir man aldrig fri.

Och man upptäcker snart att man inte behöver vara som alla andra -man får vara med i alla fall. Att vara en självständig individ är berikande för alla.
Det viktiga är att få vara den man är. 
Och att både kunna vara fri och höra till.



Tankar inspirerade genom en bok jag läst av Erika Falkenström
Erica Falkenström är verksam som konsult med inriktning på ledarskap, etik och personlig utveckling 

Bilder från Malmköping

Malmköping är en liten stad med anor från 1700-talet.

Mycket vacker och trevlig att vistas i- och ett ställe där man trivs.

Alla är så öppna och trevliga och man känner sig alltid välkommen. Genom  åren så har ju en del blivit bekanta och de säger alltid: Nej men hej! Du är ju Mias mamma.

Den lilla gamla kyrkan är speciell. 

Jag har varit på både julotta och nattmässa där, samt en gång lyssnat på musik.

Men den är också vacker att bara besöka och titta på inredning och utsmyckning. Jag är mycket förtjust i alla de gamla fönstren. Konstverk!

Varje sommar är det en stor marknad med utställare och försäljare från hela landet, samt artistunderhållning på Malma Hed, stadens gamla exercisplats och på våren är det en mindre lokal "gammaldags marknad" med utbud av diverse hantverk. Intressant och lärorikt.

Den gamla spårvägen är idag ett levande museum.