Västkustens poet och havets...

Havet är nära

Om jordens vägar är stängda
och människornas hjärtan,
sjunger samma sång:
havet, havet är nära.

Allting måste vi lämna,
men lycklig igenom
är den som aldrig kan glömma:
havet, havet är nära.

Ingen flod skall jag möta en gång,
och ingen färja begär jag.
Jublande hör jag vågornas sång:
havet, havet är nära.

Ebba Lindqvist (1908-1995)       

Vid ett besök i Grebbestad - hos min syster vid havet, 
E-noor, kom jag för första gången i kontakt med poeten Ebba Lindqvists poesi. Den berörde mig. Det är poesi färgad av kärleken till havet och naturen samtidigt djupa betraktelser av livet. Hennes ord innehåller både det stora och det lilla.
I Grebbestad finns en liten park med stenar som man ristad in dikter av henne på. Fina att läsa och det kändes så avkopplande att sitta där.

Jag saknar Ann

Ann var min översättare till engelska språket. Hon var född och uppväxt på Söder här i Stockholm och vi kom i kontakt med varandra genom en släktforskarsida för över tjugo år sedan. Jag kunde glädja henne genom att ta kort på hennes barndoms kvarter i närheten av där Västerbron börjar. Och ge henne senaste nytt av intresse från Stockholm och Sverige. 
Vi kom även underfund med att vi hade många gemensamma intressen. 

Ann kom till London i sin ungdom som au pair. Där mötte hon kärleken och gifte sig. Men maken dog efter några år. Så småningom mötte hon en ny man, han var musiker, och de slog sig ner i Cornwall - där vår gemensamma favorit Virginia Woolf hade tillbringat så många somrar med sina föräldrar i St Ives. Ann hade två söner som sysslade med musik och hon var så stolt över dem. 

Det var många läsupplevelser vi diskuterade och jämförde. Och när jag började blogga så tog hon frivilligt på sig jobbet att översätta min poesi till engelska. Hon hade läst mina versioner på engelska och ville hjälpa mig. Ibland fick hon ändra lite i en formulering för att det blev dubbelbottnat eller kunde misstolkas i direktöversättning. Jag lärde mig mycket genom hennes goda råd. Ann tyckte att vi skulle testa att ge ut en diktbok på svenska och engelska. Hon trodde att det skulle nog gå bra. Själv tvekade jag. Ju mer poesi jag läst av etablerade poeter -så kände och känner jag att jag bara är en glad amatör.

Vi tyckte båda att det skulle vara trevligt att träffas. Men tyvärr blev det aldrig av. Men vår mail-kontakt fortsatte under alla år. Hon längtade efter att få återse Stockholm och vandra omkring i sin barndoms stad. 
Men en dag blev det tyst. För några år sedan så lämnade hon jordelivet. 
Alldeles för tidigt - men livet har sina egna manus för oss alla.

Här är ett smakprov på den första dikt som hon översatte; Det var år 2006:

The dark firm voice

moves slowly along my spine

smoothing fire through my skin

I listen with my heart

Who is it that touching my soul

creating borders of wire fences?

I stand alone in my window

letting desire slowly run through my open hands

All these years of life

before I at last dare to acknowledge honesty

I ask no questions

and yet I know that

someone's hand cradles my heart

And there is a limit

to a room expose

a sea for drowning birds

Jag hade en gång en kanot...

Hittade igen gamla foton och det här väckte många fina minnen.  Min kanot under alla år på min älskade teaterö Marholmen söder om Norrtälje. 

I över tjugo års tid var jag med min teatergrupp "Cirkelteatern" och bjöd på utomhusteater där. Jag var en i ledargruppen och våra förberedelser började tidigt på vårvintern. Då valde vi pjäs, värvade teatersugna och planerade för sommaren.  Jag tog hand om teaterkläder- lånade från filminstitutets klädlager ute i Frihamnen och så sydde jag upp alla de kläder som vi ville ha och som ej fanns på klädlagret. 


Dessutom så gjorde jag programmen och affischerna. Och jag hade ofta en mindre roll i sommarpjäserna. Varje år så hade vi även en pjäs eller nummerrevy  och ibland poesicafé i mars månad på Folkhögskolan som hade sina lokaler i ABF-huset vid Sveavägen. Ett kul och bra hjälpmedel att väcka nya elevers nyfikenhet och lust att vara med i teaterföreningen.

Vi spelade allt från Wilhelm Moberg till Shakespeare. Det var underbara år som jag fortfarande minns med glädje och kan sakna. Även om de flesta av mina semesterveckor gick åt till att arbeta med teatergruppen.
Många deltagare kom igen sommar efter sommar- de smittades alla av "Marholmsbacillen" dvs den speciella miljö vi levde i.  

Marholmen tillhörde Birkagårdens folkhögskola och varje sommar hade även skolans musiklinje en instrumentbyggarkurs där ungefär samma tid som teatergruppen. Så miljön var stimulerande och man fick många nya vänner och bekanta.
Jag kom in i det hela när jag började studera vid folkhögskolan. Och det blev ett minne för livet.
Men verksamheten var dyr i drift och skolans resurser idag är annorlunda. 
Få går idag på en folkhögskola med linjer som även ger högskolekompetens. Lärare och personal kostar...
Idag tillhör verksamheten på Marholmen Kommunalarbetarförbundet, som tidigare hade byggt ett litet hotell med stugor för semesterfirare i närheten och de tog så småningom över och driver idag en semesterby där med restaurang-och konferensverksamhet.

Livet förändras. Och vi med det.