Så är det dags igen...

Ett år har lämnat sina spår...

 Bodil Malmsten 1944-2016

Kom och hälsa på mig om tusen år, så får vi se.

Säger Majakovskij, den store poeten - han var två meter lång i Ryssland för snart hundra år sedan. 
Någon säger att hans dikter var för tillfälliga och snart ska vara glömda och Majakovskij svarar:

Kom och hälsa på mig om tusen år, så får vi se.

Det säger inte jag.

De där tusen åren är inte för mig.

När jag skriver är jag nöjd om jag kan göra det nu.

När jag skriver vill jag röja väg åt det jag försöker formulera, sedan vill jag inte vara med. 
Sedan får någon annan ta över, sedan är jag redan någon annanstans.

 Lars Gustafsson 1936-2016

Käraste
sovande så långt ifrån varandra
delar vi ändå natten
Och vi drömmer varandra
Om jag vaknade nu
skulle jag inte finnas.
Jag drömmer dig
som drömmer mig.
Om jag väcker dig
kommer jag att försvinna.

Göran Palm 1931-2016 

Jag står framför havet.
Där är det.
Där är havet.
Jag tittar på det.
Havet. Jaha.
Det är som på Louvren

 Leonard Cohen  1934-2016

Suzanne takes you down to her place near the river

You can hear the boats go by, you can spend the night forever

And you know that she's half-crazy but that's why you want to be there

And she feeds you tea and oranges that come all the way from China

And just when you mean to tell her that you have no love to give her

Then she gets you on her wavelength

And she lets the river answer that you've always been her lover

And you want to travel with her, and you want to travel blind

And you know that she will trust you

For you've touched her perfect body with your mind

Jacques Werup  1945-2016

Ge mig cinnober, gult och ärggrönt!
Ge mig målarens hela palett!
Ge mig hans pensel och kniv, ge mig
målarens öga, hans höga dröm
att skona det som är skönt
och inte betona vad som är fult.
Låt mig åtminstone denna enda dag
få göra ett skånemotiv på gammalt
maner, måhända mindre komplett,
men: en tavla sober i stilen

Jag saknar Bodil

"Första minnet
Min mormor i Norrlands inland och fjälltrakter var ett miljömässigt ideal, hon återvann allt.
Påsar, snören, burkar, papper. Allt gjordes rent, slätades ut och togs om hand.
Potatisskal och matavfall till grisarna, askan från spisen blev gödsel åt vinbärsbuskarna.
Utslitna kläder och sänglinne lagade så länge det gick, allt vårdades så länge det höll ihop, sedan blev det mattrasor.
Snart är jag den enda i världen som kan klippa hörn på mattrasor, en konst som antingen dör ut med mig, eller blir ett naturligt återvinningsmål den dagen världen inser att vad den huvudsakligen består av, är miljö."

ur boken "Och en månad går fortare nu än ett hjärtslag" (2012)

Bodil Malmsten 1944-2016

***************************

Mitt roligaste minne av personlig kontakt med Bodil Malmsten var när hon hörde av sig efter att vi båda hade artiklar med i gamla kulturtidskriften "Jul i Jämtland". Hon tyckte om det jag skrivit. Det var ett barndomsminne jag skrivit om och tänk, min konstlärare i skolan, konstnärinnan Brita J-son Iwald hade gjort en så fin illustration till min berättelse. I samma nummer  medverkade även min älskade lärare från Realskolan, Carl Göran Ekerwald, så det kändes lite extra speciellt för mig.

Efter några år så fick jag kontakt med Bodil igen och vi mejlade varandra under en längre tid. Intressant och stimulerande. Vi var båda "jämtstårscher" som hon sa. Hon växte upp i en grannby så "jamskan" hade vi båda som förstaspråk. Hon valde att studera i Östersund, medan jag gick i kommunens realskola innan vi gick ut i vuxenlivet. Så småningom flyttade hon ner till Frankrike och vår kontakt rann ut i sanden. Jag tror att hon hade det lite rörigt eller jobbigt rent personligt en period.

En vacker dikt för den 1 oktober

Romanska bågar


Inne i den väldiga romanska kyrkan trängdes turisterna
    i halvmörket.
Valv gapande bakom valv och ingen överblick.
Några ljuslågor fladdrade.
En ängel utan ansikte omfamnade mig
och viskade genom hela kroppen:
”Skäms inte för att du är människa, var stolt!
Inne i dig öppnar sig valv bakom valv oändligt.
Du blir aldrig färdig, och det är som det skall.”
Jag var blind av tårar
och föstes ut på den solsjudande piazzan
tillsammans med Mr och Mrs Jones, Herr Tanaka och 
    Signora Sabatini
och inne i dem alla öppnade sig valv bakom valv oändligt.

Tomas Tranströmer (1931-2015)

Ibland kommer en överraskning

Idag får jag veta att en dikt av mig publicerats på Facebook-sidan Poesiringen. 

En diktvän från min tid på Diktkammeret, en norsk sida för poesi i olika former, hade lagt in dikten "Martavandring" på Poesiringen igår. 

Jag deltog länge på Diktkammeret, fick goda råd och uppmuntran i mitt skrivande och fick även många goda diktvänner i vårt kära naboland. Diktläraren, poeten Helge Torvund gav mig där det bästa rådet: "stryk sista raden" - och det är nog ett av de bästa råd jag fått.
En dikt kan lätt bli övertydlig just pga sista raden. Poesi ska inte liksom förklaras... dikten i sig ska ge en inre upplevelse.

MARTAVANDRING

Jag fångar ljus

inne i skuggan

Bakom min rygg

seglar stora moln

ensamma skepp över himlen

Vill du dela

ditt bröd med mig

i ett tomt rum

En kort stund

innan natten kommer

Spår i sanden

Även om man vill tassa mjukt
så lämnar man spår
Och om man vill bli sedd
så är man osynlig

Havet spelar Bach-koraler
som dämpas av mjuka stränder

En man bar sitt kors
Vem bryr sig om honom
Fråga ej barnsliga hjärta
Men bilden kan aldrig försvinna

Den heliga boken spår
den som aldrig känt åtrå
är den ömkansvärde
på vår jord

Så se dig omkring
titta noga och minns
att den som är född poet
alltid kan kyssa som en poet

En favorit

Visst är detta ett vackert foto över Walden Pond, den lilla skogssjön som ligger vid staden Concord, nordväst om Boston i Massachussetts, USA. En sjö som idag vårdas och skyddas och som är ett älskat utflyktsmål för Bostonborna. 

Det var här som Henry David Thoreau bodde i en liten stuga i drygt två år på 1840-talet. Och det var här som han skrev första utkastet till sin bok Walden, or Life in the Woods, (1854) - som idag tillhör klassikerna.  

Det tog sedan nästan nio år av omskrivningar och revideringar av manuskriptet innan Thoreau lämnade sitt bokmanus till förläggaren Ticknor & Fields i Boston.
Och en amerikansk klassiker såg dagens ljus.

Jag har flera upplagor av boken -den bästa och som helt följer den amerikanska upplagan är översatt av Peter Handberg, kom ut  2006. Den står på hedersplats i min bokhylla tillsammans med två stenar från sjön; som Lars tog som minne till mig när han bodde några år i Boston. 

En del dagar...

Den blå grinden i Vinterviken
 designad av norske konstnären Åge Ørsland

Sommaren håller sitt grepp om Stockholm och jag bara njuter av att kunna vandra omkring och ta vara på allt det vackra som finns. Mina favoritrundor är att gå runt Södermalm eller att vandra ner till Vinterviken och njuta av allt det gröna samt alla blomsterodlingar.

Idag blev det en skön tur ner till Vinterviken och Mälaren. Jag tog en kopp kaffe på trädgårdscaféet och bara njöt av lugnet trots att där numera oftast är fullt av folk som liksom jag trivs med att strosa runt. Ett bra sätt att få lite motion.

Och idag var tydligen rätt dag- för plötsligt så stannar två personer vid mitt bord och ropar: Hej! Så kul att se dig här! Det var så länge sedan sist! 

Två vänner från min gamla teatergrupp står där och skiner som solen. Himmel så kul. Det blev några timmars prat om både livet idag och så givetvis om våra gemensamma teaterminnen. Vi saknar alla den tiden då sommaren betydde teaterjobb och härlig gemenskap ute på Marholmen, söder om Norrtälje. Åren har runnit iväg så fort, och vi alla har lämnat ungdomsåren bakom oss. Men minnena finns kvar. De kommer alltid att finnas kvar.

Teatersomrarna är nog bland de bästa åren i mitt liv- fyllda av skapande, varm gemenskap och glädje över resultatet.

Våga göra lite uppror

En tanke som behövs, när så många slickar överheten och vänder kappan efter vinden. När så många bara håller med i vad som sägs av någon "kändis" utan att ifrågasätta. När många är så rädda för konflikten- den som kan både såra -men, även lyfta fram sanningar.

När vi söker meningen med livet så arbetar vår kreativitet. I vårt möte med världen omkring oss uppstår behov av att skapa, ge existens till något. Det handlar om att bejaka fantasin och ur den plocka fram det som kan vara viktiga delar av personligheten.

Att älta gamla besvikelser skapar inget av värde. Det är slöseri med både tid och energi. Det är tragiskt att det finns människor som inte klarar av att leva "just nu" utan som måste dra fram gamla saker och samtidigt påpeka sin egen förträfflighet, även om de tidigare fått erkännande för den. Men de vill ha mera, vill om och om igen få bekräftelse på det de gjort för länge sedan. I stället för att se sin egen roll och sina egna tillkortakommanden i sina liv, så väljer de att utse andra till syndabockar och tar till vad som helst för att få det att låta så. Det finns utbildat folk som man kan få hjälp av- om man vill. Och vågar. Men vissa är rädda för sanningar om sig själv. Eftersom de vill framstå som perfekta. Det är tragiskt- eftersom de missar att leva fullt ut i nuet, ta vara på det goda som trots allt finns.

Att skapa sitt liv är att försöka hitta den inre sanning som finns hos var och en av oss. Hur mycket får det kosta? Kanhända är det bara så att ens liv måste förändras så att en del människor försvinner och man möter nya. Det handlar om att inte vara rädd. Det handlar om att våga. 

Den alienation en del känner av och som lägger sig över för själen som ett tungt täcke, den förtvivlan vi kan känna, som hotar att sätta krokben  för oss -borde vi se som ett tecken på liv. Allt är en uppmaning till oss att ta ett stadigt tag om den förmåga vi har att gå vidare - trots kaos.

Midsommarkransen, en ljuvlig oas i Stockholm

Sommartid är min gård ett ljuvligt ställe- med sköna sittplatser och härliga lekplatser för barnen. 
Idag är våra kvarter ett mycket eftersökt bostadsområde och vi som bott här länge, som jag, kan känna oss som miljonärer. Låga hyror, stabil förening med god ekonomi och mycket högt värde på bostadsrätterna. Man är i princip miljonär om man äger en bostad här.

Min förening, Tellusborg, består av tre kvarter i vackra Midsommarkransen, som är ett mycket åtråvärt bostadsområde idag. 

Här bor en hel del kulturarbetare; skådespelare, konstnärer, författare, poeter, och jag förstår att de vill bo i ett så stimulerande bostadsområde. 
Vackra gamla hus, många affärer, konditorier, små krogar och restauranger etc och vi har även en av Stockholms äldsta biografer i vår förening "Tellus Bio"

Och det är så lätt att ta T-banan in till t ex Söder eller till City. 

Men många av de som skaffade lägenhet samtidigt som jag,  har under de senaste åren sålt och flyttad, tyvärr; Men jag kan förstå att många vill satsa på eget hus någonstans runt Stockholm. Och genom att sälja så får de möjlighet.

Dagen idag

Ibland liksom hejdar sig tiden ett slag

och något alldeles oväntat sker

Världen förändrar sig varje dag

men ibland blir den aldrig densamma mer

Alf Henriksson

Den halvfärdiga himlen

Modlösheten avbryter sitt lopp.
Ångesten avbryter sitt lopp.
Gamen avbryter sin flykt.

Det ivriga ljuset rinner fram,
även spökena tar sig en klunk.

Och våra målningar kommer i dagen,
våra istidsateljéers röda djur.

Allting börjar se sin omkring.
Vi går i solen hundratals.

Var människa en halvöppen dörr
som leder till ett rum för alla.

Den oändliga marken under oss.

Vattnet lyser mellan träden.

Insjön är ett fönster mot jorden.


Tomas Tranströmer
ur Den halvfärdiga himlen (1962)

Sommar-sommar-sommar

Vilken underbar sommar - även om jag längtar efter lite regn en del dagar. Naturen  törstar. Men nypon-rosorna blommar frodigt sedan början av juni och jag har njutit en tid uppe i min barndomsby i Jämtland och umgåtts med gamla skolkamrater, smakat på nyplockade hjortron och lyssnat på tystnaden när solen sakta gått ner vid horisonten. Kan man önska mera?

Midsommar igen

Tiden verkar numera gå fortare och fortare. Nyss var det jul- och vips så är det Johannes-afton - den riktiga midsommaraftonen. Så vad passar bättre är en fin blomsterkrans av ängsblommor på min blogg, som jag missköter. Tyvärr.

Glad Midsommar!

Nu tar jag nog sommarlov...

Längtans bär

Det är mycket vi människor vill göra. Utvecklas inom våra jobb, kanske ha familj, eller leva gott som ensamstående. Vi vill gärna visa att vi kan något och samtidigt vara en bland alla andra människor.
Man kanske kan sammanfatta det till att vi vill ha största möjliga personliga frihet, samtidigt som vi är rädda för att tvingas stå utanför, eller känna oss utanför.

En människa har nog lika stort behov av att höra till som att vara fri. Och de motsatserna tror jag hänger ihop. Det ena stärker det andra. Sedan kan den enskilde ha olika stora behov och under olika perioder av sitt liv.

Detta är något som både filosofer och psykologer har tänkt stora tankar kring, analyserat och skrivit om. Den danske filosofen Søren Kierkegaard ansåg att människan kan känna ångest för det ansvar som alltid följer med verklig frihet.

Den åsikten kan nog ifrågasättas ibland- för hur vet man vad allt bottnar i? Så mycket är antaganden och framförs som sanningar.



Men detta att höra till, vara en del av gemenskapen med andra människor -även om det betyder att vi kanske förlorar en bit frihet, är nog ett basbehov för att vi ska fungera som människor i våra samhällen. 

Just nu längtar jag efter att plocka solmogna smultron.

En dikt av min norske favorit

Oppnå

Ein dag gjekk gjennom meg.

Både den og eg var gjennomsiktige.

Stranda eg såg frå vindauget ved baren

og isen i glaset som klinka blankt.

Eg lærer av smil og lått.

Eg lærer av mine hender som er så usikre.

Idag er dagen meg og eg er

eit glimt av lys der ute over måkene.

Nå eg ikkje bryr meg om å oppnå noko

forstår eg alle tings verdi.

Helge Torvund

ur diktboken Alt brenner (2016)

Lars Gustafsson

Ännu en stor författare och poet har lämnat scenen. Lars Gustafsson (1936-2016).

Jag minns ännu första boken jag läste som han skrivit: 
"En biodlares död".
Den kom ut 1996 och det var bibliotekarien vid Biblioteket Telefonplan som rekommenderade boken. Jag lånade, läste och blev förtjust. 

Lars Gustafsson hade en så personlig röst och hans språk kändes både enkelt och klart. Hans ord var vardagsord, men ibland även högtidliga och nästan akademiska. Han var både författare, poet, filosof, vetenskapsman och nyfiken på livet i alla dess former. 

Sedan började jag läsa Lars Gustafssons poesi. Och jag köpte hans "Fåglarna" (utkom 1984) - och den blev en favorit. Och jag har lyssnat på honom när han varit med på radio - vem minns inte hans "vinter"  från 2010 på Sveriges Radio.

För drygt ett år sedan lämnade hans vän och kollega Tomas Tranströmer jordelivet - nu får han sällskap av Lars Gustafsson i sin himmel, -och tänk, jag tror att de två kommer att trivas ihop. 

Virveln snabbare än fågeln.
Fågeln snabbare än virveln.
Och denna högtidliga dans
som har pågått länge
innan jag föddes,
och skall fortsätta efter min död,
var på något sätt förknippat
med det faktum att jag
fanns i världen.

Lars Gustafsson
ur dikten "Virvlarna"

Vårtecken

Den allra första lilla blåsippan kikar tveksamt upp ur jorden hos min själssyster vid västerhavet, e-noor, och landade hos mig idag. 
Det var en trevligt påskhälsning. Tack!!


Ingenting av det vi ser
tillhör oss
ändå väntar vi
tålmodigt
på den där särskilda stunden...


ur en dikt av Kaj Svensson

Ett skönt möte mellan sångerskan och poeten

Nostalgi

Boken Anne på Grönkulla var min favoritbok när jag gick i skolan. 

Den föräldralösa flickan Anne som kom till syskonparet  Matthew och Marilla av misstag. De hade önskat sig en pojke som skulle vara till hjälp på gården eftersom Matthew började känna sig lite skruttig. Men Anne, med fräknar och rött hår, fick stanna och hon kom att bli älskad av sina fosterföräldrar, även om hon som barn alltid lyckades ställa till oreda omkring sig. 
Hon hade stor fantasi och livet blev både drama, komedi och poesi. Hon har sina favoritställen ute i naturen som hon ger namn och hon tröttnar aldrig på att känna stark glädje över att hon hade hade fått Matthew och Marilla som fosterföräldrar trots att hon var rödhårig.

Anne var elva år när hon fick sitt hem på Grönkulla i byn Avonlea som ligger på ön Prince Edward Island i Canada.

Hennes bästa vän blir Diana i granngården och i skolan fick hon även en retsam vän i Gilbert som älskade att dra i hennes röda hår och ropa "det brinner". Och det är äventyr på äventyr under hela uppväxten. 

Anne bestämmer sig för att bli lärarinna och Gilbert väljer att bli präst - Och de två kan inte låta bli varandra  och inser så småningom att det  finns starka kärleksfulla band mellan dem. Och de kommer att bilda familj. 

Första boken kom ut redan 1908 och följdes sedan av sju till.

Än idag kan jag plocka fram en Anne-bok och läsa med stort nöje. Känner fortfarande av den där glädjen över att få ta del av Annes fantasi och hennes drömmar. 

Ett glas rött för Bodil

Vi som lever är bara döda på semester
nån sorts sommargäster.
Så ta ett bloss för moster Lillie
ett halsbloss och ett glas rött
ta ett bloss för moster Lillie 
för moster Lillie har dött.

Sätt dig på hennes gravsten
och dingla med dina smalben.
Minns skymten av hennes lår
när du var tretton år.

Hon gick bort i strumpor med sömmar
och eviga rock n’ rolldrömmar.
Hon hatade regler och tjat
och ord som hata och hat.

Hon gick bort till någonstans,
somewhere för att det fanns.
En korsning med inbromsningsspår
från West Side Story.

Så ta ett bloss för moster Lillie
Lucky Strike och ett stort glas rött
ett halsbloss för moster Lillie har dött.

Hon gick bort i vingliga klackar
i slippriga uppförbackar.
Hon sa att hon var fyrtitvå
sån’t ändrar man inte på.

Så fimpa på hennes årtal
låt Waits hålla hennes bårtal
och låt henne gå när hon går
till Singapore.

Och minns alla bloss hon gav
och aska på hennes grav
på Alla helgons dag.

Så ta ett bloss för moster Lillie
ett djupt bloss – ett fullt glas rött.
Och skåla för Lucky Lillie
som gått nånstans och dött.

Och minns hennes slitsade kjol
parfymerna mysk kaprifol
och ringen från Samarkand
och svarta behåband.

Minns bourbon och billigt vin
minns doften av bränd bensin
och minns alla bloss hon gav
och dansa på hennes grav
på Alla hjärtans dag.

Så ta ett bloss för moster Lillie
låt glöden inte dö
ett svidande halsbloss Lucky Strike.

För att hon måste dö
hon gick bort med sin walkman på
dit icke hon går att nå.
Hon tog sitt Downtown Train 
Till Prince i Purple Rain.

Bodil Malmsten 
1944-2016  

Min älskade gamla lärare från realskolan C-G Ekerwald minns Bodil med värme: 

Länk från Östersundsposten.

Ordbilder

En bild berättar en upplevelse

en känsla som finns inom mig

en dikt som låter mig se

vad den vet om mig

rad för rad vandrar mitt jag

genom bild efter bild

kartlägger känslor

läser ett stilleben av ord

som skildrar resan

i en värld

dold inombords

Längtan

Jag längtar efter fågelstrecken som talar om att ljustiden kommer, att våren banar väg för sommaren. 

Vår mittpunkt

Alla betraktar vi världen med unik blick. Det kanske inte finns ett objektivt sätt att se på världen - om man inte är vetenskapsman.
Ta till exempel en solnedgång, den kan ses genom en spetsgardin och spetsmönstret ger en extra dimension till upplevelsen. Man ser genom ett filter och plötsligt framträder det vackra mönstret som man knappt ser annars och solen ger sin speciella färg till den skymning som kommer. Horisonten känns nära, trots att avståndet är oändligt.  
Det är i betraktarens ögon som skönheten och upplevelsen finns. Det kan kännas som om något heligt som knackar på, vi lyssnar på det tysta språket och upplever en inre glädje.
En solnedgång vid havet är något alldeles extra - vattnet spelar med i en tyst konsert, som en hyllning till livet.

Ett nytt år igen...

          I fantasins värld -  Isaac Grünewald

Skuggor av liv fladdrar förbi

Ord och idéer att fånga

Ett nytt år

Nya möjligheter

Skrivbordet täckas av lösa ark

Glada bokstäver

Jag försöker fånga poesin

Gott Nytt År!