En poesivän från Norge

I många år deltog jag på en norsk diktsida där poeten >>
Helge Torvund  gav ros och ris och goda råd om poesi. Det var han som lärde mig "stryk sista raden - och se vad som händer med dikten". Oftast hade han rätt. Dikten blev poesi. 






Vi var många som nästan dagligen deltog med egna dikter och vi gav varandra både råd och omdömen. Jag lärde mig mycket av det.
Dessutom fick jag många diktvänner och några av dem var så duktiga att de till slut fick möjlighet att ge ut egna dikter i bokform. 















En diktvän, vars dikter jag fastnade för från första början, är  Jan I Sørensen och före jul kom han ut med egna diktboken 
"Stige opp mot en tom himmel". 

Det är en resa med poeten genom minnen och upplevelser från barndom till nutid. Hans sätt att använda språket imponerar. Det är spännande att läsa och han trollar med orden så att dåtid likaväl kan vara nutid och ibland känns det som orden betyder något annat än vad jag lärt mig.

Strax efter nyår damp boken ned genom brevlådan och jag har läst. En dikt per dag. Som en vitamintablett. 






                              Drømmebarn

                             hun vever
                             ej vugge, nynner
                             drømmegarn
                             av blå skog

                             maler
                             et rødt lite hus
                             klyper seg i døra

                             hun sitter ved vinduet
                             i bare natta
                             gjendikter månen
                             som et lite barn

Skogen

Våra förfäder lever i den... ty denna mark är helig för oss.

Vattnet som flyter i bäckarnas ådror är inte bara vatten...

det är bemängt med våra förfäders blod.

Min syster vid havet

e-noor, som även målad denna bild, som skapar en känsla av något positivt; ljusets kraft, att söka det positiva och hålla fast vid det. Även när sorg och smärta skapar dagar som kan kännas trista eller svåra.

e-noor är min själsliga syster som alltid får mig att känna glädje. Hon finns alltid där, lyssnar och delar med sig. Ibland är det hon som behöver någon -ibland är det jag. Och båda har vi den där fina känslan av systerskap. Det är så enkelt och självklart.

Ibland när jag drabbats av något som känns trist, och tänker att jag ska ringa e-noor och prata av mig lite- så ringer telefonen och jag hör hennes mjuka röst. Det är magiskt. Som nu ikväll. Och vi pratar av oss om allt och det är som när ett vårregn fallit och tvättar bort allt damm på en trottoar eller väg. Jag känner mig renad.

Det är en gudagåva att ha en sådan vän, som funnits med nästan hela livet och som ger så mycket energi. 
Hon är guld värd!

Dagens klokord

"Att dikta är att ljuga sig fram till sanningen."

 Eyvind Johnson 1900-1976

Han blev ledamot av Svenska Akademien (stol nummer 11) 1957 och erhöll Nobelpriset i litteratur 1974 tillsammans med Harry Martinson.

Friheten att få skapa

Att skriva, att få skapa fritt utifrån sin egen fantasi, sina drömmar, sin lust, är något många människor har behov av. Det är grunden för människans utveckling. Vi har alltid fantiserat, skapat och drömt- det ser vi genom alla lämningar och hemliga meddelanden som våra urförfäder har lämnat efter sig.
Runstenar, ristningar på berghällar, gravrester fyllda av skapade saker som fick följa den döde på resan till en annan värld.  Och sedan de allra första skrivna böckerna som förmedlar både sanning och fantasi i en härlig blandning.

Allt har påverkat oss. Fått oss att spränga gränser och själva vilja skapa.
Hur skulle annars t ex Hästen skogen, hemligheten, Hamlet, Romeo och Julia, Thoreaus' Walden och Bellmans alla visor ha kommit till? 

Och hur skulle t ex Harry Martinson, Tomas Tranströmer, Helge Torvund, Pablo Neruda, Lars Lundkvist, Sylvia Plath, Ann Smith, Edith Södergran m fl kunnat skriva så vackert, så innerligt, så spännande och så mänskligt? Alla deras diktade verk är sanning. Det är den sanning de har, och som de inbjuder andra att ta del av.

Andra målar sina drömmar, sina tankar och sin längtan. Som t ex Lars Lerin, Frida Kahlo, Claude Monet - för att nämna några som verkligen skapat och skapar utifrån sin längtan och fantasi. Allt är ändå sanning. De bjuder på sina egna upplevelser av livet, dess skönhet och grymhet. 

Och vi är många som har dessa drömmar, denna längtan till att få skapa. 
Och tänk att vi vågar det. Vi använder internet som verktyg att nå ut till andra. Några kanske tycker om vad man skriver. De kanske får impuls till att själva skriva, blogga och dela med sig till okända läsare. Men de som enbart är ute efter sanningar, siffertabeller och fakta förstår inte detta. De har en stängd dörr, eller är kanske rädda för att visa vad det är som finns inom dem. De tror kanske att livet trasas sönder helt om de avslöjar att fantasin och skapandet berör dem ända in i hjärteroten. De är rädda.

Frida Kahlo - "Roots" - den säger mycket och det är betraktaren som tolkar.