fredag, januari 30, 2015

Källan:


Jag är vatten, jag är början. Jag var före ekarna, gräset och blommorna. Jag var före djuren, som betar gräset. Jag var före svävande vinge och löpande fot. Jag var före humlorna, bina och fåglarna.
   Jag var före sorgen och glädjen. Jag var före gråten och skratten. Jag var före sången och spelet och dansen. Jag var före plågan och våndan och ångesten på jorden. Jag var före människornas släkt.
   Nere i mörka jordens grund brusar mina ådror, som ingen känner. Men här rinner jag upp nedanför kullen, här speglar jag ekarnas kronor och följer släktenas gång genom världen.
   Jag är källan, jag är början.




Så börjar en av Vilhelm Mobergs finaste böcker "Brudarnas källa". Ord som berör mig djupt inombords och påminner mig om att vi alla är en del av naturen. Det är Moder Jord som skapat oss genom den långa evolutionsperioden. I boken är det en gammal speleman som sitter bredvid en gammal ek och funderar på  sitt liv, där just källan varit och är av betydelse. Bredvid eken brukar midsommarfesterna hållas och spelemannen spelar på sin fela. Denna fela som är magisk och är en mera sentida efterföljare till forntidens bockhornsblåsare, som spelade då midsommarfest var en rit i fruktbarhetens tecken. Då jorden skulle helgas och hyllas för att ge goda skördar och då unga kvinnor skulle fångas av unga män så att släktet skulle fortleva.
Jag fick boken av min yngste son, han visste att Moberg var en gammal svensk författare jag läst och så var han ju med när jag och min teatergrupp spelade sommarteater ute på Marholmen  och vi satte upp en pjäs av just Vilhelm Moberg: "Gudens hustru". Där vi båda hade roller som byfolk i en gammal vikingaby under den tidsperiod då kristendomen började få fotfäste i vårt land. 

fredag, januari 16, 2015

Det kom en dikt från en vän



Vänner


De är som vinden.
Efter år av tystnad dyker de plötsligt upp igen.
De sjunger för dig när du som mest behöver det.
De gör långa resor för att träffa dig.
Utan att du märker det sprider de små,
små blomfrön omkring sig. De fortsätter
att skriva brev till dig även när du inte svarar.
De har skrivit böckerna i ditt bibliotek.
Deras ord bär dig genom mörka nätter.
De får dig att inte glömma skulden till morgondagen och
dagen som kommer efter den. Vid källan i skogen
har de lämnat dig en näverkopp.
Du kan följa dem när du gått vilse.
På antikvariaten,
i böcker du har skrivit,
finner du ibland dina
handskrivna dedikationer till dem.



Lars Nordström






Beavercreek Oregon, The Vinter's Press 2014


Lars Nordström besöker Sverige under våren och kommer då att lansera diktboken här, förhoppningsvis blir det en poesiträff på Söder; självklart kommer jag att berätta mer om det och ta några fotografier.



torsdag, januari 15, 2015

Den första är unik



Den är blå. Enkel formgivning. Ingen extra utsmyckning här inte.

Den allra första diktboken jag fick av poeten, författaren Lars Nordström: Vägen från Rom.

Tryckt 1999 i 125 ex. på ett speciellt italiensk papper och med 6 sköna dikter på svenska och engelska.

Av vad jag förstår är dikterna en kärleksgåva från Lars till hustrun Cynthia.

Jag fick den av Lars när vi träffades för första gången, när han var på besök i Stockholm. Vilken fin gåva av en fin poet!

Lars bor ju sedan många år i Oregon med sin familj och han har en vingård, odlar druvor som blir till det godaste vin - det passar väl perfekt för en poet.




År 1999 kom även den underbara "Min vingård i Oregon"
Boken kom först ut i USA under titeln Making It Home

Boken är en helt underbar berättelse om hur Lars och hans hustru byggde upp sin vingård - men boken rymmer även många vackra upplevelser av miljö och natur som omger Beaver Creek, där han bor med sin familj.

När jag läste boken kändes det som om jag direkt blev inbjuden och fick ta del av livet som poeten och hans familj har.

Jag hade skrivit om Lars och hans författarskap på min gamla blogg - som jag raderade då den blev så spretig.

Tyvärr så sparade jag inte allt jag borde ha sparat. 





Diktboken med det sköna omslaget och den sköna titeln "Där du alltid är" kom 2003. 

Det är poesi som spänner från en ordbild om Oregonkusten, till den sista dikten om att städa undan efter en död far i Stockholm.

Allt berör. Orden känns och jag känner igen. 

Detta att tömma en förälders hem, se föremålen, röra vid dem och minnas allt som är kopplat till en människa.

Dikter som handlar om liv.