Äntligen

foto:  ©RobertS

Nu vänder solen sitt ljus mot oss och skapar längre dagar. I morse började allt kl 05.48 och för var dag så blir nu dagarna lite längre. 
Gissa om jag längtar efter ljusa dagar, långa dagar och värme...

Martavandring

Jag fångar ljus

inne i skuggan

Bakom min rygg

seglar stora moln

ensamma skepp över himlen

Vill du dela

ditt bröd med mig

i ett tomt rum

En kort stund

innan natten kommer

Det finns skönhet överallt

foton:  ©RobertS

Vissa fotspår blir osynliga

havet ger och tar

Nära horisonten

finns vila

Grannens katt sitter på trappan

ser ut i regnet och vill ingenting

Jag plockar fram en burk sommar ur frysen

- jordgubbar

Det finns inget avstånd, där det finns beröring

Inkan©

I väntan på Kung Bore

foton:  ©RobertS

I väntan på snön- om den nu kommer, så kan man njuta av det frostigt vackra i naturen. Som nere i Skåne just nu. 
Frostnypna blommor och frusna handskar hamnade nyss i min mailbox och som vanligt ser fotografen det där speciella. Det finns något poetiskt i bilderna.

Før snøklokkene

Ein morgon før

snøklokkene har vakna

står eg naken

inne i huset

inne i kleda

og ser lyset lista seg

fram over markene

Mozartsvingar over snø

og rosemåla jordflekkar

Eg lyftar handa

rettar armen ut

og lèt fingeren føra

lyset in

Helge Torvund   

 

                                                                                                         - en norsk favorit

Vinterregn....

Regn i stället för snö. Så trist det känns. 
Det verkar som att våra snörika vintrar snart är ett minne blott. Människan sätter sina spår och fortsätter att göra så -trots miljöförhandlingar länder emellan. Biltrafiken ökar, flygtrafiken ökar -och industrierna spyr ut skit i vår luft. Detta kallas utveckling... Det är något galet med allt som tillverkas, säljs och som samtidigt förstör så mycket. 

foton:  ©RobertS

Även träden börjar protestera... 

The Road Not Taken

foto:  ©RobertS

Two roads diverged in a yellow wood,
And sorry I could not travel both
And be one traveler, long I stood
And looked down one as far as I could
To where it bent in the undergrowth; 

Then took the other, as just as fair,
And having perhaps the better claim
Because it was grassy and wanted wear,
Though as for that the passing there
Had worn them really about the same,

And both that morning equally lay
In leaves no step had trodden black.
Oh, I kept the first for another day! 
Yet knowing how way leads on to way
I doubted if I should ever come back.

I shall be telling this with a sigh
Somewhere ages and ages hence:
Two roads diverged in a wood, and I,
I took the one less traveled by,
And that has made all the difference

Robert Frost (1874-1963)

En trana lyfte

Leta där du är
sa han utmanande

jag letade länge
och hittade dikter

de väntade som
daggdroppar i gräset

hängde över trädgrenar
som färgglada band

följde med fågelstrecken
över den blå himlen

dalade som fallskärmar
över hav och strand

föll ned i min kanot
och spred poesi över vattenytan

då plötsligt en trana lyfte
med svepande vingar

sorgset insåg jag
det omöjliga

Inkan©

För snart ett år sedan...

Robert kom upp från Skåne för att fira jul hos mig. Då passade han på att gå en runda i  vår vackra huvudstad. Och som vanlig hade han kameran med sig ...

 Första kortet är en titt in på min gård från en av portalerna 

 Och sedan blev det en vandring på Söders höjder 

 Det finns spännande motiv att se med ett kameraöga

foton: ©RobertS

Alla dessa helgon

Alla helgons dag, Festum omnium sanctorum eller Dominica in natali sanctorum, är en kristen högtid som firas till martyrers och helgons ära. Åtminstone var det så kyrkan hade tänkt. Något har hänt. För idag så är det döda anhöriga och kära som hyllas med ljus.

Men en ljusets högtid finns nog i de flesta religioner.

Jag tänder ljus. Det känns fint och högtidligt. Mörkret behöver ljus så att vi står ut. Likasom själen behöver vatten för att inte torka ihop. Allt livs början i en vattendroppe.

Det finns så mycket märkligt som händer och har hänt -utan att det behöver förklaras med någon form av helighet. Vem har t ex hängt upp sin cykel i ett träd? Varför hänger den där? Vad var avsikten? Att skrämmas, eller hota eller är det ett busstreck som blev lite mer än ett pyspunka på ett däck? Snart har detta träd tagit till sig cykeln och håller den hårt i sina armar, högre och högre upp i luften. Hur ska man då göra för att få ned cykeln. Kapa grenar, såga ned ett vackert träd?
Frågorna samlas - men inget svar.


Min fotograf:  ©RobertS 
som tagit bilderna nere i det märkliga Skåne.

Skön bildkonst

fotograf: ©RobertS

Vackra bilder från Skåne tagna i september månad. Det är Robert som alltid ser det där extra genom kameralinsen. Han är då en riktigt konstnär.

Det egna rummet

Virginia Woolf skrev "Ett eget rum", en essä som kom att både påverka och förändra synen på kvinnor som skriver. Att läsa den är att få insikt och förstå hur viktigt skrivandet var för henne; Att bli tagen på allvar och slippa bli jämförd med manliga författare.

Alla kan skriva. Mer eller mindre bra. Skrivandet fyller alltid en funktion. 

Det frigör känslor, släpper fram tankar och ger stimuli. Det kan handla om att att skriva sig fri och få känna sig bli helad och bekräftad.

För mig har skrivandet alltid varit en sorts säkerhetsdörr - ett sätt att återfå balans och bli av med det som kan kännas efterhängset och tungt. Samtidigt är det ett underbart sätt att få utlopp för fantasin, för lusten att skapa och glädjen att se hur känslor, tankar, idéer kan visualiseras.
Papper och en penna är allt som behövs.

Jag började skriva redan som barn. Då blev det sagor och äventyrsberättelser. Jag kan än idag minnas känslan som fyllde min kropp när jag var klar med något. Mödosamt skapade jag små "böcker" av det jag skrivit. Sydde ihop sidorna och gjorde omslag - det skulle ju se ut som en riktig bok. Jag gav några till min älskade farmor, som leende klappade mig på kinderna och sa att hon skulle läsa och spara. 

Och tänk det gjorde hon. Som vuxen fick jag tillbaka några av mina alster vid ett sommarbesök hos henne. Å så roligt och även rörande det var att återse mina första staplande steg på att skriva.

"True Love Leaves No Traces"

As the mist leaves no scar
On the dark green hill
So my body leaves no scar
On you and never will
Through windows in the dark
The children come, the children go
Like arrows with no targets
Like shackles made of snow

True love leaves no traces
If you and I are one
It's lost in our embraces
Like stars against the sun

As a falling leaf may rest
A moment on the air
So your head upon my breast
So my hand upon your hair

And many nights endure
Without a moon or star
So we will endure
When one is gone and far

True love leaves no traces
If you and I are one
It's lost in our embraces
Like stars against the sun

 Leonard Cohen

   (en stor favorit)

Sommartider....

Även om det ser ut att bli en blöt midsommarhelg i Stockholm.

Idag har i alla fall Moder Jord  inte behövt känna sig törstig. Men det gröna trivs och det blommar överallt.
Egentligen är det ju fusk med midsommaren i almanackan numera, eftersom den midsommar som firas är ett resultat av klåfingriga politiker med stor hjälp, dvs påtryckningar, krav, av den gamla arbetsgivarföreningen; de ansåg att de förlorade så himla mycket pengar på en fast midsommar. Som det tidigare var. Då det var Johannesdagen, den 24 juni, som var midsommarafton.

Märkligt att arbetsgivarna inte har börjar sucka och stöna över julaftonen.... den ligger ju också på ett fast datum. Men det vågade de inte. För julen är ju alla affärsinnehavares och företagares mjölkko.

Men nu har de som styr och vill styra lyckats få den 6 juni till nationaldag och den lyser röd i almanackan. Hm. 
Svenskarnas nationaldag - eller nationalhelg har alltid varit midsommaren! 
Utan kungabugande och hovslickeri som det numera är.

Vi lever i en demokrati...jaja- MEN har vi valt vårt statsöverhuvud? 
Har vi valt att försörja  Carl-Gustaf Bernadotte och hans familj? 
Familjen är bland de rikaste i landet och de flesta av dem är välutbildade och de borde kunna arbeta och försörja sig själva. 

Glad Midsommar!

En liten stadsrunda.

Vy från Liljeholmsbron när den tar land vid Hornstull. Det är en bro jag ofta tar en tur över när jag vill vandra runt på Södermalm - denna spännande stadsdel som så många kallar Stockholms "Montparnasse". Och det är en stadsdel man bara kan älska, här finns ju allt. Bokaffärer, Secondhand, mysiga caféer, strandpromenader, små krogar och glada människor. Jag trivs på Söder, älskar att vandra runt här och hela tiden upptäcka något nytt. 

Nästa bro är ståtliga Västerbron som leder över till Kungsholmen, som först bjuder på småbåtsparkering i kanalen mellan Södermalm och Långholmen. 

Kungsholmen är en stadsdel som är spännande och där det finns så mycket fint att ta del av- t ex Stadshuset som nog är det mest kända stadshuset i världen vad gäller fester, t ex Nobelfesten. 

Själv har jag varit på både bal med ryska Kosmonauter och Lärlingsfestivitas samt en mycket fin Doktorspromotion i vackra salen "Blå hallen" (som inte är blå...) det var när min syster Karin fick sin doktorslagerkrans - festligt och högtidligt. Gissa om jag kände mig stolt och glad för hennes skull!

Grodperspektiv

foto: Robert S

Öga mot öga - överraskad, nyfiken och kanske frågande... 

Ett kameraöga möter grodans två. 
En stund för reflektion; Vem var först: groddjuren eller människan?

Vem är till nytta och vem förstör? 
Och: Vem bryr sig?

- och ögonen bakom kameraögat är Robert...

Naturligt

foton:  ©RobertS

Men kamerans öga kan man titta på naturen och se den. Det här är återbruk, något som funnits långt innan butiker och reklam lade beslag på uttrycket.

Moder Jord tar tillbaka vad hon en gång har bjudit på. Så det som var en form av nöje - blir nu till nytta.

Bloggbrist

Gamla bloggvänner har tystnat. Gissar att de flesta smittats av Facebook-baciller eller Twittersjukan. Jag har  testat Twitter -men Facebook tvekar jag inför. Förstår inte vitsen med att "prata" via en sida som är stängd för den som inte har eller inte vill ha Facebook. Vad är bra med att ha en stängd grind? Jag har inte hittat ett bra svar på det.
Hänger kanske inte med...

Men jag har njutit lite av våren nu några dagar. Tussilago, vårlök, vitsippor blommar överallt, i Kungsträdgården börjar körsbärsträdens sköna blommor sätta sin prägel på huvudstaden och snart börjar blåsipporna att öppna sina blå ögon och visar att våren slutligen har tagit över. 

Året började sorgligt, en storebror vandrade över till den andra sidan. Det väcker både minnen och tankar. Hans död berörde mig djupare än vad jag anat. En påminnelse om att alla ska vi den vägen vandra. Jag blev omskakad av det och klarade inte av mitt sociala liv på ett bra sätt. Kände mig arg, frustrerad och elak. Det gick ut över andra. Livet kändes så fel. Jag kändes fel.

-*-

Och så helt nyss lämnade en älskad poet jordelivet. Tomas Tranströmer. 

En poet jag började läsa samtidigt som jag började läsa Henry David Thoreau   Tack vare biblioteket i realskolan och en lärare som uppmuntrade, så fick jag uppleva läsglädje som lever inombords sedan tidiga tonåren. Tranströmer läste Thoreau och inspirerades av honom. 

Han skrev t ex "Fem strofer till Thoreau" som finns med i Tranströmers första diktbok "17 dikter" och naturen har ju också varit en stor inspirationskälla för Tranströmer under hela hans diktarliv.

Fem strofer till Thoreau

Ännu en har lämnat den tunga stadens

ring av glupska stenar. Kristallklart salt är

vattnet som slår samman kring alla sanna

flyktingars huvud.

I en långsam virvel har tystnad stigit

hit från jordens mitt, att slå rot och växa

och med yvig krona beskugga mannens

solvarma trappa.

*

Foten sparkar tanklöst en svamp. Ett åskmoln

växer stort vid randen. Likt kopparlurar

trädens krökta rötter ger ton och löven

skingras förskrämda.

Höstens vilda flykt är hans lätta kappa,

fladdrande tills åter frost och aska

lugna dagar kommit i flock och badar

klorna i källan.

*

Trodd av ingen går den som sett en geysir,

flytt från stenad brunn som Thoreau och vet att

så försvinna djupt i sitt inres grönska,

listig och hoppfull.

En ung Tomas Tranströmer intervjuas

Tomas Tranströmer 1931 - 2015

https://www.youtube.com/watch?v=tBCnenhfyBE&ab_channel=92YPlus

En poesivän från Norge

I många år deltog jag på en norsk diktsida där poeten >>
Helge Torvund  gav ros och ris och goda råd om poesi. Det var han som lärde mig "stryk sista raden - och se vad som händer med dikten". Oftast hade han rätt. Dikten blev poesi. 






Vi var många som nästan dagligen deltog med egna dikter och vi gav varandra både råd och omdömen. Jag lärde mig mycket av det.
Dessutom fick jag många diktvänner och några av dem var så duktiga att de till slut fick möjlighet att ge ut egna dikter i bokform. 















En diktvän, vars dikter jag fastnade för från första början, är  Jan I Sørensen och före jul kom han ut med egna diktboken 
"Stige opp mot en tom himmel". 

Det är en resa med poeten genom minnen och upplevelser från barndom till nutid. Hans sätt att använda språket imponerar. Det är spännande att läsa och han trollar med orden så att dåtid likaväl kan vara nutid och ibland känns det som orden betyder något annat än vad jag lärt mig.

Strax efter nyår damp boken ned genom brevlådan och jag har läst. En dikt per dag. Som en vitamintablett. 






                              Drømmebarn

                             hun vever
                             ej vugge, nynner
                             drømmegarn
                             av blå skog

                             maler
                             et rødt lite hus
                             klyper seg i døra

                             hun sitter ved vinduet
                             i bare natta
                             gjendikter månen
                             som et lite barn

Skogen

Våra förfäder lever i den... ty denna mark är helig för oss.

Vattnet som flyter i bäckarnas ådror är inte bara vatten...

det är bemängt med våra förfäders blod.

Min syster vid havet

e-noor, som även målad denna bild, som skapar en känsla av något positivt; ljusets kraft, att söka det positiva och hålla fast vid det. Även när sorg och smärta skapar dagar som kan kännas trista eller svåra.

e-noor är min själsliga syster som alltid får mig att känna glädje. Hon finns alltid där, lyssnar och delar med sig. Ibland är det hon som behöver någon -ibland är det jag. Och båda har vi den där fina känslan av systerskap. Det är så enkelt och självklart.

Ibland när jag drabbats av något som känns trist, och tänker att jag ska ringa e-noor och prata av mig lite- så ringer telefonen och jag hör hennes mjuka röst. Det är magiskt. Som nu ikväll. Och vi pratar av oss om allt och det är som när ett vårregn fallit och tvättar bort allt damm på en trottoar eller väg. Jag känner mig renad.

Det är en gudagåva att ha en sådan vän, som funnits med nästan hela livet och som ger så mycket energi. 
Hon är guld värd!

Dagens klokord

"Att dikta är att ljuga sig fram till sanningen."

 Eyvind Johnson 1900-1976

Han blev ledamot av Svenska Akademien (stol nummer 11) 1957 och erhöll Nobelpriset i litteratur 1974 tillsammans med Harry Martinson.

Friheten att få skapa

Att skriva, att få skapa fritt utifrån sin egen fantasi, sina drömmar, sin lust, är något många människor har behov av. Det är grunden för människans utveckling. Vi har alltid fantiserat, skapat och drömt- det ser vi genom alla lämningar och hemliga meddelanden som våra urförfäder har lämnat efter sig.
Runstenar, ristningar på berghällar, gravrester fyllda av skapade saker som fick följa den döde på resan till en annan värld.  Och sedan de allra första skrivna böckerna som förmedlar både sanning och fantasi i en härlig blandning.

Allt har påverkat oss. Fått oss att spränga gränser och själva vilja skapa.
Hur skulle annars t ex Hästen skogen, hemligheten, Hamlet, Romeo och Julia, Thoreaus' Walden och Bellmans alla visor ha kommit till? 

Och hur skulle t ex Harry Martinson, Tomas Tranströmer, Helge Torvund, Pablo Neruda, Lars Lundkvist, Sylvia Plath, Ann Smith, Edith Södergran m fl kunnat skriva så vackert, så innerligt, så spännande och så mänskligt? Alla deras diktade verk är sanning. Det är den sanning de har, och som de inbjuder andra att ta del av.

Andra målar sina drömmar, sina tankar och sin längtan. Som t ex Lars Lerin, Frida Kahlo, Claude Monet - för att nämna några som verkligen skapat och skapar utifrån sin längtan och fantasi. Allt är ändå sanning. De bjuder på sina egna upplevelser av livet, dess skönhet och grymhet. 

Och vi är många som har dessa drömmar, denna längtan till att få skapa. 
Och tänk att vi vågar det. Vi använder internet som verktyg att nå ut till andra. Några kanske tycker om vad man skriver. De kanske får impuls till att själva skriva, blogga och dela med sig till okända läsare. Men de som enbart är ute efter sanningar, siffertabeller och fakta förstår inte detta. De har en stängd dörr, eller är kanske rädda för att visa vad det är som finns inom dem. De tror kanske att livet trasas sönder helt om de avslöjar att fantasin och skapandet berör dem ända in i hjärteroten. De är rädda.

Frida Kahlo - "Roots" - den säger mycket och det är betraktaren som tolkar.

Källan:

Jag är vatten, jag är början. Jag var före ekarna, gräset och blommorna. Jag var före djuren, som betar gräset. Jag var före svävande vinge och löpande fot. Jag var före humlorna, bina och fåglarna.
   Jag var före sorgen och glädjen. Jag var före gråten och skratten. Jag var före sången och spelet och dansen. Jag var före plågan och våndan och ångesten på jorden. Jag var före människornas släkt.
   Nere i mörka jordens grund brusar mina ådror, som ingen känner. Men här rinner jag upp nedanför kullen, här speglar jag ekarnas kronor och följer släktenas gång genom världen.
   Jag är källan, jag är början.




Så börjar en av Vilhelm Mobergs finaste böcker "Brudarnas källa". Ord som berör mig djupt inombords och påminner mig om att vi alla är en del av naturen. Det är Moder Jord som skapat oss genom den långa evolutionsperioden. I boken är det en gammal speleman som sitter bredvid en gammal ek och funderar på  sitt liv, där just källan varit och är av betydelse. Bredvid eken brukar midsommarfesterna hållas och spelemannen spelar på sin fela. Denna fela som är magisk och är en mera sentida efterföljare till forntidens bockhornsblåsare, som spelade då midsommarfest var en rit i fruktbarhetens tecken. Då jorden skulle helgas och hyllas för att ge goda skördar och då unga kvinnor skulle fångas av unga män så att släktet skulle fortleva.
Jag fick boken av min yngste son, han visste att Moberg var en gammal svensk författare jag läst och så var han ju med när jag och min teatergrupp spelade sommarteater ute på Marholmen  och vi satte upp en pjäs av just Vilhelm Moberg: "Gudens hustru". Där vi båda hade roller som byfolk i en gammal vikingaby under den tidsperiod då kristendomen började få fotfäste i vårt land.