Ett år är åter snart slut.

Då vill jag gärna bjuda på en vacker dikt om  Carl von Linné (1707-1778)- han som namnade alla växter; den är skriven av författaren Sun Axelsson som skrev flera dikter om vår blomsterkung.
Sun Axelsson var kosmopolit och skrev om Chile, Grekland, länder som hon tillbringade mycket tid i, och så Paris  som blev hennes andra hemstad. Hennes vänskap med poeter som Artur Lundkvist och Pablo Neruda kom att betyda mycket för henne.

Sun Axelsson översatte även andra författare och poeter, bland annat Pablo Neruda och Jorge Borges, dessutom skrev hon några fantastiska självbiografiska böcker: "Drömmen om ett liv" och "Honungsvargar" och "Nattens årstid" - som jag kan rekommendera - det är nutidshistoria om en kvinna som var nyfiken på livet och andra länder och som även skrev om de politiska omvälvningarna i Grekland och i Chile och militärdiktaturerna fruktansvärda tid.


Linnés dröm

Ur min ficka växte oväntat en planta upp.
Den krävde vatten.
Eucalyptus, sa den och presenterade sig
med en liten försiktig vind.
Vad gör du i min ficka, frågade jag.
Jag längtar efter havet, sa plantan
och växte lite till.
Är du kanske havet, undrade den.
Kanske är jag havet
men framförallt
din längtan.


ur diktboken Sand
av Sun Axelsson (1935-2011)

I tiden

Vi tänder ljus för att hålla stånd mot mörkret i vårt avlånga land.

Vi som kan och vill delar med oss till dem som behöver genom Rädda Barnen och Läkare utan gränser.
Världen är fortfarande ojämlik och orättvis. En del badar i pengar och bygger lyxhus och lever lyxliv utan att skämmas - medan bröder och systrar svälter, fryser och lever i rädsla. I juletid är det extra märkbart i vårt land och det känns så fel. Man köper dyra julklappar och stänger ögon och öron för att det finns fattigdom och orättvisa.

Tänk om alla skulle ge pengarna som slösas på julklappar till de organisationer som jobbar runt om i världen för att ge lindring till dem som behöver! 
Väderkatastrofen i Filippinerna  drabbade mer än 13 miljoner människor.
Familjer, gamla och barn är idag helt beroende av hjälp utifrån.
Om varje svensk skänkte minst 100:- var, så skulle det ge många ett drägligare liv på vägen att bygga upp samhället igen. Varför ska det vara så svårt att förstå att vi måste stödja våra medmänniskor när katastroferna slår till. De flesta här i Sverige lever goda liv. Kanske för goda?

När man läser om hur unga män (det är mest män) som borde jobba för sin framtid och skapa sig egna liv, istället lägger ner energi på att hata, marschera, misshandla och kränka sina medmänniskor, så undrar man vad som håller på att ske? Har de inte läst vår historia, har de inget lärt- vad längtar de egentligen efter? Varför hatar de så intensivt?

En av de största

Nelson Mandela är död.

Jag tänder ett ljus till hans minne.
Han var unik - både som politisk ledare och människa.
En man jag beundrar och som gjorde intryck hos alla.

Nelson Mandela ¤ 18 juli 1918 - 5 dec 2013

http://billmoyers.com/2013/12/05/nelson-mandela-on-non-violence/

http://www.nelsonmandela.org/

Lyriska klenoder

En helt vanlig vardag kommer ett överraskningspaket med posten.   
Oj, vad kan det vara tänkte jag och joggade till postens utlämningsställe på Coop. - Ett tjockt  paket, dvs postens påse som är så praktisk. Den går att återanvända - vilket jag alltid brukar göra. Billigt och vänligt mot naturen. Inga onödiga sopor hos mig inte.
Och vad innehåller postpåsen -om inte en tjock diktbok

Lyriska Klenoder - Dikter ur den svenska lyrikskatten, i urval av Bo Setterlind, (1923-1991) Han som brukade kalla sig hovpoet.
Man kan ju bara bli lycklig på en helt vanlig måndag. Känns nästan som en extra födelsedag... 
Jag bläddrar lite i boken och inser att den är som en skattkista. Det är så spännande att se efter vilka poeter och vilka av deras dikter som finns med. Och det är poeter ur flera århundranden fram till nutid, som bjuder på poesi. Vacker poesi.

Jag måste bara bjuda på en pärla:


Tintomaras sång

     Mig finner ingen,
     Ingen jag finner.
Alm, hägg och hassel blomstra för vind -
     Jag ler åt alla,
     Alla åt mig le.
Alm, hägg och hassel, lönn, sälg och lind
     Blomstra för vind,
     Buga för vind -
Ett vet jag bättre än klänga och springa:
Det är att sjunga här under lind.


Carl Jonas Love Almqvist (1793-1866)

En stor poet har lagt ner pennan

Byvägen

När jag gick nerför byvägen

var vinden som drog genom häcken

en gamlings visslande tal. och jag visste

jag befann mig i glömskan efter borttappade ord.

De hade flugit dit från taksparrar och vägkorsningar,

från skydd hos gavelnockar och uppställda kärror.

Jag såg dem strömma ut ur björkvita strupar

och fladdra ovanför sängstolpar av järn

tills själen kunde lämna kroppen.

Så en dag, nästan som en främlings andedräkt,

steg de i olika moln på sommarhimlen

och slog sig ner på stenarnas tungspenar

och i hagtornets mjuka lungor.

Då visste jag varför byvägen ända

från begynnelsen viskade till mig, viskade också nu

i en skälvning av droppande spindelväv

och blodspott från hagtornsbär och nypon

Seamus Heaney (1939-2013)

tolkad av Roy Isaksson

ur samlingsvolymen På väg (1995)

En poet har tystnad. En av Irlands stora poeter. Seamus Heaney.  Som jag först kom i kontakt med i mitten av 1980-talet då jag läste den första diktboken på svenska som heter Fältarbete och där just denna dikt finns med. 
En poet jag känner igen mig i som människa; att ha rötter i en bondby i Nordirland, som mer och mer försvinner och som avspeglas i hans poesi med barndomsminnen av natur och människor. Det skulle lika gärna vara poesi om min gamla hembygd...

Kossornas lov

Koord

En ko gör ingen sommar

Det är bara gräset som påstår

Kan kor simma? Har kor tro?

Lärkan har övertro, spinner

Sin ljusa silkessträng

Mellan molnen och maskrostuvan

Vad har en lärka som inte en ko har?

Vingar kanske. Och näbb.

Men vem har någonsin skummat grädde från lärkmjölk?

Vem far och flyger när löven faller och virvlar?

Är det kon, eller är det lärkan?

En ko gör ingen sommar, nej, men vintern

Vintern vit som mjölk

– vem håller den vid liv?

 Kor kan

Kan kor?

Frågar inte om lov,

kastar rumpan mot himlen,

låter glädja brusa baklänges

genom kroppen

Kor kan!

Varmt tack till gode poeten Bengt Berg, värmlänning så klart....som skickade dessa dikter att publicera, när jag nyligen frågade om någon dikt att få publicera på min blogg. Jag minns min första blogg då han spontant skickade mig en underbar dikt om skator.

Synd att jag raderade den bloggen...
Men jag har nog dikten kvar i någon låda. Ska leta fram den.

Dessa "ko-dikter" ska ingå i Bengts nya diktbok som kommer ut i slutet av september. Bengt Berg ingår i gruppen svenska poetfavoriter hos mig, ända sedan jag i min ungdom träffade honom för första gången på en poesitillställning i ABF-huset här i Stockholm, där även Tomas Tranströmer deltog.

Bengt lyckades då sälja tidskriften Rallarros till mig. En tidskrift som tyvärr inte längre finns. Jag saknar den. Men kulturtidskrifter har det svårt i dessa veckotidnings- och skvallerpresstider. suck.

OCH det finns ett hopp om att kanske, kanske, blir det en värmländsk poesikväll i höst igen på S:t Pauls Bok- & Pappershandel  vid Mariatorget. Det ser jag fram emot. Det är så intimt och mysigt att sitta där och få ta del av poesi. Ett riktigt kulturställe!

Among the Isles of Shoals

In a series of papers published not many years ago, Herman Melville made the world acquainted with the "Encantadas", or Enchanted Islands, which he descripes as lying directly under the equator, off the coast of South America, and of which he says: "It is to be doupted whether any spot of earth can, in desolateness, furnish a parallel to this group." 
But their dark volcanic crags and melancholy beaches can hardly seem more desolate than do the low bleached rocks of the Isles of Shoals to eyes that behold them for the first time.
Very sad they look, stern, bleak, and unpromising, yet are they enchanted islands in a better sense of the word than are the great Gallipagos of which Mr. Melville discourses so delightfully.
There is a strange charm about them, an indescribable influence in their atmosphere, hardly to be explained, but universally acknowledged.
People forget the hurry and worry and fret of life after living there awhile, and, to an imaginative mind, all things become dreamy as they were to the lotus-eater, to whom

"The gushing of the wave

Far, far away did seem to mourn and rave

On Alien shores."

Celia Thaxter  (1835-1894)
början på boken  "Among the Isles of Shoals", 1873


The Isles of Shoals are a group of small islands and tidal ledges situated approximately 6 miles (10 km) off the east coast of the United States, straddling the border of the states of  New Hampshire and  Maine. (Wikipedia)

Jag fick denna bok från en vän i USA, läste och blev både förtjust och nyfiken på författarinnan Celia Thaxter, född Laighton Hon skrev både prosa och poesi och gav ut flera böcker. Samt odlade blommor ute på en liten, ganska isolerad ö utanför staterna New Hampshire och Maines kustlinje. Hon var uppväxt där eftersom hennes far, Thomas Laighton  var fyrvaktare på den lilla ön White Island som ingår i ögruppen Isles of Shoals. Hennes make Levi Thaxter var en Harvard-utbildad intellektuell och drömmare som köpt flera småöar och även byggt ett hotell på en av dem. Men han var en svag person som inte klarade av sina åtaganden. Makarna levde slutligen helt skilda liv. 

Jag köpte sedan  An Island Garden, som kom ut 1894,  genom The English Bookshop i Uppsala. Det är en helt underbar bok om livet, blommor och odlandets poesi med fantastiska vackra illustrationer av konstnären Childe Hassam (1859-1935)

Pablo Neruda

"För min del är jag eller tror mig vara en man med kraftig näsa, mycket små ögon, glest hår på huvudet, växande buk, långa ben, breda fotsulor, gulaktig hy, och jag är eller tror mig vara givmild i kärlek, omöjlig i räkning, oklar i orden, ömsint i händerna, långsam i gången, rostfri i hjärtat, dragen till stjärnor, tidvatten och havsbävningar, beundrare av skalbaggar, vandrare i sanden, tafatt inför institutioner, chilenare för alltid, vän till mina vänner, förstummad inför fiender, påträngande bland fåglar, illa uppfostrad i hemmet, blyg i salongerna, djärv i ensamheten, ångerfull utan anledning, urusel förvaltare, sjöfarare till munvädret, kvacksalvare i bläcket, skarpsinnig bland djuren, lycklig med molnmassor, utforskare av marknader, mörk till sinnes i biblioteken, melankolisk inför bergskedjorna, outtröttlig i skogarna, mycket långsam i svaren, slagfärdig åratal efteråt, alldaglig året runt, lysande med min anteckningsbok, väldig till aptiten, en tiger till att sova, stillsam i glädjen, begrundare av natthimlen, osynlig arbetare, slarvig, ihärdig, modig i nödfall, feg utan skamkänsla, sömnig av böjelse, älskvärd med kvinnor, verksam intill sjuklighet, diktare till fördömelse och enfaldig som en gås."


Pablo Neruda (1904-1973)
Nerudas självporträtt ur "personliga dikter" valda och tolkade av Artur Lundkvist och Maria Torres. Bonniers 1973.

Pablo Neruda, som tilldelades Nobelpriset år 1971,  är en stor favorit. Hans poesi är så personlig och starkt ställningstagande;  hans ord verkade kunna fånga allt som engagerade honom. Han var ju både poet, politiker och diplomat - samt livsälskare i ordets rätta bemärkelse.
Jag kom i kontakt med Nerudas poesi, tack vare att jag läste och lyssnade till Victor Jara i min ungdom. År 1982 upplevde jag Pablo Nerudas stora episka verk Canto General i tonsättning av den grekiske musikern Mikis Theodorakis, här i Stockholm. Det blev en omvälvande upplevelse. Ord och musik i samspel och framförd av fantastiska sångare och musiker, bland annat Maria Farandouri och Pedro Pandis.

Hamlet i kortversion...

William Shakespeare (1564-1616) Hans mest spelade pjäs, och den bästa, är nog Hamlet.

Allt börjar med att Horatio sitter utanför Helsingörs slott. Horatio är en fattig studiekamrat och vän till prins Hamlet, han har mött gamle kung Hamlets vålnad, men när han ska prata med honom så börjar morgontuppen att gala och vålnaden försvinner.

Unge prins Hamlet sörjer sin faders död, och blir tröstad av den nye kungen Claudius, som är gamle kung Hamlets broder. Claudius har gift sig med den dödes änka, trots att det bara gått en månad sedan gamle kungens död.

Även prins Hamlet möter vålnaden, och får veta att hans far inte dött av ett ombett, utan att det var brodern Claudius som droppat ett gift i hans öra när han vilade ute i slottsträdgården. Giftet gjorde att blodet ystade sig som när man droppar ättika i mjölk. Prins Hamlet blir skräckslagen och utropar: O, gräsligt, gräsligt, övermåttan gräsligt!

Polonius, som är far till den sköna Ofelia, har fått i uppdrag av nye kungen att ta reda på varför prins Hamlet är så dyster, ja i princip galen. Polonius tror att det är prins Hamlets kärlek till den enkla Ofelia som gjort honom lite tokig. Men orsaken är att prins Hamlet nu vet hemligheten bakom faderns död och moderns giftermål med den rätte mördaren.

Polonius försöker få god kontakt med prins Hamlet, som smyger omkring med en bok ena handen. Vad läser du, frågar Polonius. Ord, ord, ord, svarar prins Hamlet. Och Polonius mumlar för sig själv: Fast han är galen så är det metod i galenskapen.

Att vara eller inte vara det är frågan, säger prins Hamlet, som för att slippa allt obehagligt, helst skulle vilja sticka kniven i sig själv -om han inte varit så rädd för döden. Så går beslutsamhetens friska hy över i eftertankens  kranka blekhet över, stönar han.
Men så får han syn på sin älskade Ofelia.

Ofelia vill lämna tillbaka ett smycke hon fått i gåva av prins Hamlet. Han känner sig kränkt. Jag har aldrig älskat er Ofelia, säger han, jag har fått nog av kvinnor. Så uppmanar han henne: Gå i kloster Ofelia, gå i kloster!

Prins Hamlet förbereder nu sin kupp för att avslöja kung Claudius som sin fars mördare. Han bjuder in en skådespelartrupp, som ska spela ett gammalt stycke som handlar om brodersmord och en änkas svek. Under föreställningen reser sig kung Claudius vit av vrede och rusar iväg och avslöjar därmed inför hovet vad allt handlar om. Den enes död, den andres bröd - ropar prins Hamlet efter honom.

Nu börjar blod att flyta. Prins Hamlet gör upp med sin mor, drottningen, och anklagar henne för förräderi mot fadern. Samtidigt hör han någon bakom ett draperi. Prins Hamlet sticker sin kniv rakt genom draperiet och fram vacklar Polonius, Ofelias far, som ropar: Jag dör, jag dör.

Kung Claudius talar om för prins Hamlet att han ska skickas till England som straff för mordet på Polonius. Och kungen skickar med ett brev till England med order om att prins Hamlet ska dödas.

Ofelia har under tiden blivit galen av sorg över faderns död och över att prins Hamlet svikit hennes kärlek. Hon vill inte längre leva. Hon dränker sig.

Men prins Hamlet kommer tillbaka från England och på kyrkogården talar han med en dödgrävare som håller på att gräva Ofelias grav. Vid Ofelias begravning utmanas prins Hamlet på duell av Ofelias broder Laertes, som i maskopi med kungen preparerat sin värja med ett dödligt gift. Bolmört.

Inför duellen samlas alla, och Kung Claudius häller upp en bägare förgiftat vin åt Hamlet om denne skulle överleva duellen med Laertes. Men i den upphetsade situationen är det drottningen som av misstag dricker av vinet - och dör.

Under själva duellen byts värjorna och det är Laertes som skadas och dör av sin egen förgiftning. Och drottningen är död. Laertes är död. Prins Hamlet är skadad och döende, men lyckas tvinga kungen att ta en klunk av det förgiftade vinet och även han dör.
Men innan prins Hamlet dör så säger han: Vad övrigt är, är tystnad.
Och Horatio utropar: O, där brast ett ädelt hjärta! Dyre prins, god natt!

Mot kvällen sjunger blåhaken

Hur förklara
att hjärtat är mitt hem
att det följer mig
Hur förklara
att där bor också andra
mina bröder och systrar


ur Vidderna inom mig
av
Nils-Aslak Valkeapää  (1943-2001) 

även kallad Áilluhas eller Áillohaš  


  
                                                                 

Surprised by Evening

There is unknown dust that is near us
Waves breaking on shores just over the hill
Trees full of birds that we have never seen
Nets drawn with dark fish.

The evening arrives; we look up and it is there
It has come through the nets of the stars
Through the tissues of the grass
Walking quietly over the asylums of the waters.

The day shall never end we think:
We have hair that seemed born for the daylight;
But at last the quiet waters of the night will rise
And our skin shall see far off as it does under water

Robert Bly (f.1927) 

                                               

Robert Bly är en amerikansk nutida favoritpoet, med norska anor. Han är både god vän och översättare till Tomas Tranströmer.

Deras utgivna brevväxling "Air Mail / Brev 1964-1990", kom 2001;  Det är en spännande bok att läsa, överraskande och lärorik. En bok som visare på en djup vänskap mellan två stora poeter. 

Dikt om natten

 

Klamrar mig fast vid en droppe tystnad

innan natten kommer

Att känna sig ordlös när orden finns

återspeglade i havets skiftningar

En fågel flyger förbi

 

 

Poem about the night

I cling to a drop of silence
before the night comes
Feeling wordless though the words excist
reflected in the changes of the sea
A bird flies by

 

 

text: Inkan©

translation: Lillan

Naturens under

Blomman för dagen 

- den första blå blommen har slagit ut!
En ljuvlig blomma som trivs i mitt köksfönster.
Namnet passar, för oftast vissnar blomman ned efter en dag. 

Blomrankorna blir mycket långa, men eftersom jag alltid har det lilla övre fönstret öppet, så ringlar den sig ut och gläder även dem som ser blommorna ute på min gård.

Jag brukar låta blommorna sätta frön och spara dem. Årets blomma är av förra sommarens frön. Verkligen återbruk...

Efteråt var vi tysta

När Joseph och Tomas läste dikt
på gamla Moderna muséet
tillsammans med Göran och några till
var vi många nyfikna som lyssnade
Tysta satt vi
under det märkliga ljuset
tillsammans med inramad poesi
i starka färger
Poeterna blev till fåglar
som närmade sig varandra
Det var vinter
Och efteråt låg snön bomullsgenerös
på ett öppet torg under
svävande olästa dikter

Inkan©

En poet av vår tid

En av våra fina svenska poeter är Göran Sonnevi (f.1939)  En poet jag först kom i kontakt med i min ungdom. Han var med när vi demonstrerade mot orättvisor och krig - tog ställning och visade sin starka känsla i både ord och handling. Samtidigt som han skrev dikter som var så innerliga och berörande.
Han kändes så nyskapande, så fräsch och i klass med Tomas Tranströmer.


En av de första dikter jag föll för var denna:

Abstrakt värld

Gatan. Träden som

spretar i genomskinlig luft.

Människorna

går förbi.

Deras ansikten skär vita genom mig.

Deras kroppar som klumpar

i ljuset som pulvriserar

stenen.

As I Walked Out One Midsummer Morning

En av dessa ljuvliga böcker som jag läser då och då.                            
Författaren Laurie Lee (1914-1997)  blev känd för mig genom boken Cider With Rosie som jag en gång fick av en god vän. Fortsättningen heter I Can't Stay Longer.   Och jag bara kände vilken fascinerande författare, jag ville läsa mera. 

Boken As I Walked Out One Midsummer Morning handlar om hur han lämnar sin hemby Stroud i Gloucestershire county i sydvästra England, och sedan via London tar sig över till ett okänt Spanien som drabbats så hårt av inbördeskriget.

Laurie Lee kan detta att med ord låta läsaren dras in i en kultur som är både spännande, vacker och även lite farlig.

Men å vilken underbar början boken har. Jag ville bara vandra med:

The stooping figure of my mother, waist-deep in the grass and caught there like a piece of sheep's wool, was the last I saw of my country home as I left it to discover the world. She stood old and bent at the top of the bank, silently watching me go, one gnarled red hand raised in farewell and blessing, not questioning why I went. At the bend of the road I looked back again and saw the gold light die behind her; then I turned the corner, passed the village school, and closed that part of my life for ever.

It was a bright Sunday morning in early June, the right time to be leaving home. My three sisters and a brother had already gone before me; two other brothers had yet to make up their minds. They were still sleeping that morning, but my mother had got up early and cooked me a heavy breakfast, had stood wordless while I ate, her hand on my chair, and had then helped me pack up my belongings. There had been no fuss, no appeals, no attemps at advice or persuasion, only a long and searching look. Then, with my bags on my back, I'd gone out into the early  sunshine and climbed through the long wet grass to the road.

It was 1934. I was nineteen years old, still soft at edges, but with a confident belief in good fortune. I carried a small rolled-up tent, a violin in a blanket, a change of clothes, a tin of treacle biscuits, and some cheese. I was excited, vain-glorious, knowing I had far to go; but not, as yet, how far. As I left home that morning and walked away from the sleeping village, it never occurred to me that others had done this before me.

En norsk favoritpoet

Min plante

Inne mellom glødetrådane
i lyspæra
Mellom treverket
i stolen sine samnføyningar
Overalt i nyvaska laken
Uhøyrleg knitrande kvitt
syng ein song
av menneskearbeid

Og dette gjev eg
min plante av kjærleik
som veks gjennom mi ryggrad
og faldar sitt raude kronblad ut
i min munn

Helge Torvund
ur  Mennesketing -1981  

         

                                                                       

Tack!

Spegelbild

Jag tittar på mitt ansikte. Så här ser jag alltså ut. Här lever jag. Här finns jag till. Jag kan inte lura mig själv. Och ingen annan heller. De som vet vem jag är.  Och jag har ingen anledning att be om ursäkt. Jag lever inte dåligt. Har nära till havet, till vatten. Det ger mig energi.

Jag skriver. Både här och i en tjock bok med linjerade blad.  Ord som ingen annan kommer att läsa. Jag minns en fråga jag en gång fick: Om du fick en chans att välja hur du ville leva- vad skulle du då välja?
Jag hade inget svar då - och jag har fortfarande svårt att formulera ett svar som jag kan stå för. Kanske behöver jag ännu mer tid. Jag vet ju knappt vad "vilja" är.  Kanske är det att leva enkelt och i stillhet - ha tid för läsande och ta långa promenader på stranden. Låta tankarna flyga fritt som fåglarna. Utan krav.

Jag älskar tystnad och att slippa andras frågor som alltid börjar med "varför?" Och jag har vant mig vid att leva ensam nu - efter några försök med att leva i tvåsamhet. Men då kom kraven och jag vill varken vara hushållerska eller någon form av moders-substitut för någon. Jag klarar bara inte av det.

Jag försöker att i mitt inre se den värld, det liv som passar mig.
Kanske har jag ännu inte landat riktigt.

Den stora gåtan

Människofåglar.

Äppelträden blommade.

Den stora gåtan.

Tomas Tranströmer

ur Den stora gåtan

Livet har rastplatser - poesin är en

Det finns kanske inga förnuftiga grunder till att skriva dikt. Och det finns nog skäl till att inte göra det. Men poesin uppstår ur en viss nödvändighet.

Dikten kräver plats i våra liv. Den är en sorts sång, en rytm som utgör poesins dolda motiv. Att skriva dikt är ett speciellt sätt att leva - och för många det enda möjliga. Poesin uppstår i den lilla världen, den värld som vi söker och finner -om inte, så uppfinner vi den själv.

********************************************************

Jag raderade allt gammalt och börjar om på nytt.