tisdag, december 05, 2017

Åren går...


Min älskade lärare från realskolan, och gamle granne från uppväxten i Hoverberg, Carl-Göran Ekerwald är då en otrolig man. Så gammal och så ung. Han fyller faktiskt 94 år den 30 december! 
Men Ekerwald är fortfarande en mycket aktiv författare och nu i höst har han kommit ut med en ny bok: 
"Om bildning. Tio dagböckers vittnesbörd" baserat på  dagboksanteckningar av många olika författare, bland annat Sara Lidman, Leo Tolstoy, Olav Hauge och Vilhelm Ekelund. Ekerwald har ju vigt sitt liv till litteratur, till litteraturhistorien och som vanligt bjuder han in oss läsare att följa med.


Boken utgår från tio författares dagböcker, och i dessa hoppas han finna mer oredigerade och därmed uppriktiga utsnitt ur livet, helst nedskrivna utan baktanke om att de ska publiceras.
På knappt 200 sidor hinner han med lätt och ändå varlig hand avhandla religion, filosofi, kärlek och servera allehanda anekdoter.
( ur recension i ÖP

Efter att jag läst recensionen blev jag lässugen-som vanligt- så det blir att köpa boken.  
Det är så intressant att följa Ekerwalds tankar och hans egna reaktioner och åsikter om litteratur. 
Han var den lärare som en gång gav mig extra läslust och nyfikenhet i skolan genom att uppmuntra mig att läsa vissa böcker, vissa författare. 
Den läslusten sitter fortfarande i.




torsdag, november 30, 2017

40-års jubileum



En av mina norska favoritpoeter, 
Helge Torvund debuterade år 1977  med diktboken "Hendene i byen" 

Och debuten blev uppmärksammad med fina lovord. En ung diktare som bjöd på poesi som uppmärksammades som något nytt inom norsk poesi.

Jag läste några dikter av en för mig helt okänd poet redan år 1984 i tidskriften café EXISTENS nr 22/23
och blev så berörd att jag hade noterat "Torvund-vem är han?"



Jag minns att jag var på mitt lokala bibliotek
och frågade -men de kände inte till honom och han fanns ej i deras bokregister. Så han var okänd. Jag fick nöja mig med att läsa de fyra dikter som fanns i tidskriften och vad som där stod om poeten. Han var från Jæren, ett område vid havet i sydöstra Norge och som påminner om svensk natur. Helge Torvund hade utkommit  med en ny diktsamling vart annat år. Så när jag läste mina första dikter av honom hade han redan gett ut sex diktböcker.


 


Åren gick, jag skrev min egen "poesi", med ett längre avbrott när jag började jobba med teater där jag fick utlopp för min skaparlusta. Men så kom den nya tidens kontaktmaskin, datorn, som jag fick grundutbildning för genom mitt jobb inom Stockholms stad och den blev som en sorts "pandoras ask" - hela världen kunde snart nås tack vara datorn! 
Självklart kollade jag runt på allt som datorn bjöd på och under över alla under- jag hamnade på en norsk amatördiktar-sida "Diktkammeret"  och vem var där lärare och rådgivare -om inte just denna poet, Helge Torvund! Jag mejlade läraren/poeten och frågade om jag fick vara med, även om jag bodde i Sverige och poetens svar kom snabbt: du er velkommen!

Jag lärde mig en hel del och det viktigaste rådet var nog "stryk siste raden" - ett råd han gav mig flera gånger. Och självklart var det rätt. Så lätt och så vanligt det är att man blir både övertydlig eller förklarande i den sista raden. Jag var det. Gång på gång.

OCH idag kan man låna diktböcker av Helge Torvund på våra bibliotek!

Smakprov  ur café Existens nr 22/23 1984:

Vinden forulerar seg
i trekronerne

Stareflokken
løfter seg
til en skulptur
av fjør og luft

Mørke augekuggar
med snøgge kyss
mot min pupill

Om kvelden
er dagen ei smal stripe
lys
mellom svarte permar

Svarttrostvengjer
landar
i grannmørker


ur diktboken  Menneskerom, 1982

onsdag, november 29, 2017

För drygt 100 år sedan.

Fantastiskt! Att hitta ett fotografi, tagit från ovan, som är minst 100 år gammalt på mitt bostadsområde. 
Detta är "förstaden Midsommarkransen
Och mitt i ligger min bostadsrättsförenings hus, de fyrkantsbyggda husen kvarteren Silverpoppeln, Järneken och en länga, Cypressen. 
Husen omringar en liten park "Julikullen" - Som gjord för att vara i och koppla av på under sommarperioden. Till höger syns även en vattendamm som kallades Svandammen- idag är den torrlagd och har blivit till en grön lunga med stor plaskdamm (som nu byggs ut och blir bättre) Svandammsparken
En gång fanns det spårvägstrafik som gick ända in till Kungsholmen. Numera tar man T-banan, eller buss in till Stockholms city. Det tar väl c:a 10-15 minuter.

Husen byggdes år 1912 som arbetarbostäder till de anställda vid industrier och fabriker som fanns i närheten. 
Byggherre var en industrigubbe vid namn Aschberg.

Sedan tog HSB över och man bildade en vanlig bostadsförening, "Tellusborg". Områdena runt omkring är i dag bebyggda och allt är idag attraktiva ställen att bo på. Nära till city och nära till vackra och sköna friluftsområden. 
Föreningen ombildades för c:a 20 år sedan till en bostadsrättsförening, består idag av 220 bostadsrättslägenheter och har blivit mycket populär. 
I föreningen finns också 16 affärslokaler med olika verksamheter, bland annat cykelaffär, blomsteraffär, kläddesigner, kiosk, konstnärslokaler, gallerier samt bio och restaurang/kafé.




tisdag, november 28, 2017

Igår för 165 år sedan...


Nov 27th

  Almost an Indian summer day. The shrub oaks & the sprouts make woods you can look down on -they are now our rustling gardens  The leaves of the former are now a very handsome leather color -whiter on the underside -clear & firm. Smooth and not shrivelled nor dimmed -It is a new color for a garden.
  Something foreign & oriental even it suggests. I find acorns which have sent a shoot down into the earth this fall.
  Like many of my contemporaries I had rarely for many years used animal food or tea, &c &c not so much because of any ill effects which I had traced to them in my own case, though I could theorize extensively in that direction as because it was not agreeable to live low & fare hard in many respects, and though I never did so I went just far enough to please my imagination. But now I find myself somewhat less particular in these respects -I carry less religion to the table, ask no blessing -not because I am wiser than I was -but I am obliged to confess, because, however much it is to be regretted, with years I have grown more coarse and indifferent. The repugnance to animal food and the rest is not the result of experience -but is an instinct.

H.D Thoreau

ur "Journal  Volume 5: 1852-1853"


måndag, november 27, 2017

Inför julbaket


Snart är det julpepparkakedags. 
För många år sedan kom jag över ett recept på pepparkaksdeg via Riksarkivets hemsida. 
Det var grevinnan Lovisa Ulrika Mörners julpepparkaka. Blev ganska förtjust i formuleringarna och mängden på en del ingredienser. T ex 25 ägg? Men oj vilken tid det tydligen tar att få till en deg. Om det kan vara rätt ? 
Jag har inte provat.  

Jag skriver av texten som den är:


Beskrifning på pepparkakor

Till et stop honing tages 25 ägg wilka wispas 1 timma. Medan det sker kokas honingen och skummas wäl, och står sedan tils han blir wäl kall. När han då är wäl skumad lägges krydderna uti som består uti mycket Canel, Cardemummor, pommeransens skal, hälst syltade men annars torra, Sucat, och skållade mandlar. Är honingen då wäl kall slås den uti de wispade äggen, som sedemera wispas en timma. Dertil röres 4 skålpund gott wettemiöl, med en förläggar sked sakta ofwan uppå. Til slut giör man låder af Cardus papper som smörjes med smör och slås half fulla af degen. Sättes sedan uti en lagom warm ugn med tegelstenar emot lådorna.
NB är mjölet så gott som på Boseholm tages något mindre. Detta kan och giöras af  et halft stop honing.


stop= c:a 1,3 liter
skålpund= c:a 0,425 kg
karduspapper= ett enklare, grovt, gulbrunt omslagspapper



Lite historia:
I Esplunda arkiv på Riksarkivet ingår grevinnan Lovisa Ulrika Mörners arkiv. Hon föddes Horn och levde mellan åren 1751-1823. År 1772 gifte hon sig med hovmarskalken Carl Gabriel Mörner (1737-1828) som 1801 invaldes i Vetenskapsakademin för sina insatser som lanthushållare. Efter arv och köp bodde paret från 1776 på godset Björksund i Tystberga socken i Södermanland.

I grevinnan Mörners arkiv finns 3 volymer med handlingar som belyser en högadlig kvinnas vardag under denna tid. Här hittar man bland annat brev, dagboksanteckningar, recept, verser och religiösa anteckningar. Recept finns för färgning, limberedning och matlagningar, men även mot sjukdomar.


söndag, november 19, 2017

Otålighet


På morgonen känner jag ensamhet
så jag låter naturen prata
Jag har ej bråttom
även om jag är otålig
Och Thoreau lärde mig
lev som om din tid är kort
våren varar inte för evigt

Jag vill se det omöjliga
utan att ha bråttom
jag vill se rävarnas
lek på ängen
höra lavskrikans klagan
över att tiden går så fort



Samlade tankar ur min skrivbok


Skuld är inte något så enkelt som bekymmer över det förflutna - det är en handlingsförlamning i nuet över en händelse i det förflutna. Och graden av handlingsförlamning kan sträcka sig från en lätt upphetsning till en allvarlig depression.

Skuldkänsla är något ohälsosamt eftersom man på ett ineffektivt sätt använder sin energi i nuet genom att känna sig sårad, upprörd och deprimerad över något som har hänt. Det är både meningslöst och ohälsosamt. Inga aldrig så starka skuldkänslor kan göra något ogjort. 

"Det bästa botemedlet mot sorg", sa trollkarlen Merlin, "är att lära sig något nytt. Det är det enda som aldrig misslyckas."

Att behöva gillande är liktydigt med att säga: "Din syn på mig är viktigare än min egen åsikt om mig själv."

Att välja att spela offer, tigga efter uppskattning och kärlek, är att förnedra sig själv. 

Man kan välja, medvetet,  sina reaktioner. Som man gjorde som barn för att få sympati eller uppmärksamhet.

Ingen människa är perfekt. Inser man det, så är livets berg-och dalbana lättare att vandra. Ibland gör man rätt, ibland gör man fel, så är vi människor.

Den som sätter upp staket omkring sig själv och inte vågar öppna grinden, blir ensam.

Att välja och acceptera den man är, är att våga och vilja leva det liv man valt.
Och man bör vara medveten om att man kan göra nya val. 


fredag, november 17, 2017

Lövdans


      foto: Robert S




Jag hör din röst
som en sång i vinden
Du som är min längtan
min glädje och min tröst

av  Esse Jansson
journalist på Norrtelje Tidning. Han skriver också poesi.


Jag fick Esse Janssons lilla diktbok  "Sång i vindenmed en varm hälsning, när jag var på teaterträff ute på Marholmen i augusti 2004.  
Han brukade komma varje sommar när vi spelade utomhusteater på Marholmen, så vi blev lite bekanta. Och han skrev alltid så berömmande om oss i tidningen, och tog fina kort på oss. Jag minns att han tyckte om Dan Andersson och även Nils Ferlin, som bodde i Länna söder om Norrtälje från 1947 fram till sin död 1961. 
Vi bjöds att spela extra föreställningar ute i Länna, och det kändes ju lite speciellt. Jag kikade på Ferlins gamla stuga, och vandrade på stigar han gått.
Esse Jansson är spännande personlighet, som var och fortfarande är mycket involverad i det lokala kulturlivet.


tisdag, november 07, 2017

The Road Not Taken


Two roads diverged in a yellow wood,       
And sorry I could not travel both
And be one traveler, long I stood
And looked down one as far as I could
To where it bent in the undergrowth;

Then took the other, as just as fair,
And having perhaps the better claim,
Because it was grassy and wanted wear;
Though as for that the passing there
Had worn them really about the same,

And both that morning equally lay
In leaves no step had trodden black.
Oh, I kept the first for another day!
Yet knowing how way leads on to way,
I doubted if I should ever come back.

I shall be telling this with a sigh
Somewhere ages and ages hence:
Two roads diverged in a wood, and I—
I took the one less traveled by,
And that has made all the difference.            
                                                                                                 Foto: Robert S      


Robert Frost (1874-1963)


onsdag, november 01, 2017

Höst i Skåne




Det finns tydligen en skogssjö a la Walden även i Skåne. Sonen som fotograferar överraskade med detta foto. Hösten gör sitt intåg och naturen går till vila. 

Jag tänkte på Thoreau så fort jag såg bilden och hans naturstudier kring  skogssjön Walden vid den lilla staden Concord i Massachusetts. 

Jag har en del foton därifrån som min äldste son tog när han bodde i Boston. Och de påminner om just denna.




In short, all good things are wild and free.

H D Thoreau





Foton: Robert S.





torsdag, oktober 19, 2017

En vanlig torsdag i oktober...


Dagen började med självlysande träd på Julikullen i Midsommarkransen och avslutades med nystekt strömming på restaurant Slingerbulten i Gamla Stan. Sååå god!




Jag har haft en underbar dag med min syster vid havet, e-noor, i Gamla Stan. Och solen sken och allt var perfekt för att leka lite turist i Stockholms hjärta, och njuta av Gamla stan som har funnits sedan minst 1252, det år man säger att Birger Jarl grundade Stockholm. Givetvis bodde folk här innan, men just det året började Birger Jarl enligt tradition att bygga den gamla borgen "Tre kronor"


Det är många gånger och under många år e-noor och jag har gått på upptäcksfärd i Gamla Stan. Vi tröttnar visst aldrig på att vandra på de smala gatorna och i de smala gränderna, slinka in på något ställe och äta god mat och prata. Det finns alltid något nytt att upptäcka och alltid en massa att prata om. Bara detta att gå runt och kika i skyltfönster, besöka Gudrun Sjödén och njuta av alla vackra, spännande och färgglada kläder hon skapar och som alltid känns så rätt. Härligt.



Vi stämde träff på Victory Hotel, där e-noor med make övernattade denna gång. Ett spännande hotell med helt fantastiska båtmodeller av gamla segelfartyg hotellfoajéns fönster att går runt och kika på. Stockholm är ju en gammal handelsstad och tidigare var nog stadens kajer fyllda av segelfartyg som kom eller lade ut för handelsresor runt Europa och andra världsdelar.
  




Och att kika runt torghandlaren som bjuder på allt från frukt, grönsaker till blommor - underbart! Man vill köpa med sig av precis allt... mmm








O, Gamla stan, 
vad du tjusar mig 
med dina gränder
med din idyll, 
och din fläkt av en sällsam mystik
Ja, Gamla stan, 

skön'sta pärla vid Mälarens stränder
du har en flik av en ljuv romantik




En helt underbar dag i hjärtat av Stockholm.

måndag, oktober 16, 2017

Ensamhet - räknas det?


Att leva ensam är en konst. Även om man valt att lämna en relation, så kanske man efteråt drömde om att möta någon ny att dela liv och upplevelser med. Men det är ju inte alltid självklart att man går från en relation in i en ny. Även om en del går direkt från den ene till den andre utan problem. 

Man går igenom olika livsfaser. Allt påverkar en människa. Det kan vara både stora eller små händelser som efteråt kan ses som löjliga eller banala. Det tror jag de flesta känner igen. Men det man själv upplever är ändå personligt. För vi handskas olika med allt vi möter och upplever. Vi är inte lika. Vi är inte kopior av varandra.
En liten sak som jag fortfarande minns är när en arbetskollega bjöd nästan alla kollegor med partners på den enhet jag jobbade på, på en fest hemma hos sig. Men jag blev inte bjuden eftersom jag inte hade någon partner! Jag kände mig så åsidosatt och utpekad. Några kollegor sa ifrån - men hon som bjöd ändrade inte på något. Hon ville att "alla" skulle få en chans att bekanta sig med varandra och varandras partner, det tyckte hon var viktigast.  

När man lämnar något/någon så är man trots allt både sårbar och känner både sorg och osäkerhet. Det tar tid att landa. Man drabbas av en sorts identitetsförvirring, hamnar i känslomässig obalans och t o m i en form av ångest. "Gjorde jag rätt", "klarar jag av allt ensam"  och mitt i allt känns det som en sorts förlust och ett misslyckande, även om man inombords vet att det var ett val man måste göra.
Det är ju en form av förlust.... även om det inte är lika omvälvande som den kris och den sorg man upplever efter en anhörigs bortgång.

Som ensamstående är man ensam om alla beslut och de flesta upplevelser. Man har ingen nära att diskutera till exempel TV-program, filmer, teater, böcker med. Eftersom det man upplevt har man upplevt ensam.

Men trots allt så är livet som det är, och man är glad och tacksam över de vänner som finns. Och jag har en kär väninna som lever ensam som jag. Hon blev änka för många år sedan. Hon hörde av sig och ville att jag skulle komma upp till Jämtland på sommarbesök. Och sedan har vi träffats och umgåtts varje sommar.
Det är och har varit en fin gemenskap och eftersom vi känner varandra så väl sedan barndomen så har vi kunnat pratat om allt vi upplevt och upplever.
Vi har båda insett att som ensamstående blir man lite mer egoistisk eftersom man inte har någon att ta hänsyn till i hemmalivet. Vi bestämmer våra dagar själv. Väljer våra tider att följa. Behagligt - men bakom allt finns ändå den där känslan av ensamhet. Den som är svår att förlika sig med.

Och så detta att som ensam räknas man inte.



Frihet är att våga möta sitt öde


Det är mycket som vi människor vill göra här i livet. Utvecklas i jobbet, ha familj. Leva ihop och vara själva. Sticka ur och smälta in. Hänga med och hålla emot.
Kort sagt: Vi vill ha största möjliga personliga frihet, samtidigt som vi är rädda för att stå utanför minsta mänskliga gemenskap.

Både ock är en livsnödvändighet.

Människan flyr från sin verkliga, inre frihet -enligt filosofen Erich Fromm.

Innerst inne känner människan ångest för det ansvar som alltid följer med verklig frihet - enligt filosofen Søren Kirkegaard

Och kanske ligger det något i det; Vi tar för oss av allt och avstår från inget i tron att detta är frihet, utan att bry oss om konsekvenserna för gemenskapen. Eller så anpassar vi oss stenhårt till gruppen i tron att det ska ge gemenskap - till priset av att vi förlorar oss själva.
Men om vi abdikerar från personligt ansvar eller tar för lite hänsyn till andra, undviker vi helt enkelt att göra oss till autentiska människor. Vi blir inte subjekt som själva väljer våra liv, utan aktörer på en marknad som bestäms av andra.

Frihetens baksida är känslan av att stå helt ensam. Det kan väcka ett starkt obehag. Att stå utanför gemenskapen är det värsta vi kan vara med om. Så vi lockas att leva upp till andras önskningar och flyr vårt personliga ansvar i stället för att ta emot den verkliga friheten.
Men ingen blir lycklig av att förminskas till objekt i sitt eget liv. 
Ty då försvinner vår mänskliga värdighet. Fast vi kanske inte ser det, eftersom individualismens tidevarv kapslat in oss i var sin bubbla - avskurna från den tillhörighet vi så hett eftersträvar.
Många människor är rädda för att vara till besvär, och för att lägga sig i en annan människas värld. Det gör att de undviker att engagera sig i det gemensamma, det som ska vara vår positiva tillhörighet.

Men vi alla måste ta på oss den existentiella ångesten, den obehagliga insikten att livet har ett slut. Vi måste ta på oss även frihetens ansvar, annars blir man aldrig fri.

Och man upptäcker snart att man inte behöver vara som alla andra -man får vara med i alla fall. Att vara en självständig individ är berikande för alla.
Det viktiga är att få vara den man är. 
Och att både kunna vara fri och höra till.



Tankar inspirerade genom en bok jag läst av Erika Falkenström
Erica Falkenström är verksam som konsult med inriktning på ledarskap, etik och personlig utveckling 

torsdag, oktober 05, 2017

Bilder från Malmköping

Malmköping är en liten stad med anor från 1700-talet.
Mycket vacker och trevlig att vistas i- och ett ställe där man trivs.
Alla är så öppna och trevliga och man känner sig alltid välkommen. Genom  åren så har ju en del blivit bekanta och de säger alltid: Nej men hej! Du är ju Mias mamma.


Den lilla gamla kyrkan är speciell. 
Jag har varit på både julotta och nattmässa där, samt en gång lyssnat på musik.
Men den är också vacker att bara besöka och titta på inredning och utsmyckning. Jag är mycket förtjust i alla de gamla fönstren. Konstverk!



Varje sommar är det en stor marknad med utställare och försäljare från hela landet, samt artistunderhållning på Malma Hed, stadens gamla exercisplats och på våren är det en mindre lokal "gammaldags marknad" med utbud av diverse hantverk. Intressant och lärorikt.


Den gamla spårvägen är idag ett levande museum. 


lördag, september 30, 2017

fredag, september 22, 2017

Den goe värmlänningen


På min gamla blogg, (som jag tyvärr raderade), hade jag flera bra inlägg som jag fått från andra. Men jag hade varit klok nog att skriva ut en hel del av vad jag skrivit på den bloggen. Och idag hittade jag igen en kråk-dikt jag fick av poeten Bengt Berg, en poet jag har träffat några gånger under årens lopp då han bjudit på poesimöten här i Stockholm. Bengt Berg är en av de värmlänningar man kallar Selmas pojkar. 
Jag minns även att Bengt Berg skickade mig några ko-dikter till min gamla blogg, och jag hoppas att alla finns kvar i någon pärm. 
Men just nu så bjuder jag på den här dikten:






En kråka går ner för landning

Att ta dagen i hand
och se dis och guld,

vrida nacken ett kvarts varv
mot världen bortom istidsåsen

där caterpillarna dånar
och schaktar bort en barndom

-en kråka går
ner för landning



Bengt Berg
26 sept 2005 




söndag, september 10, 2017

Det kom med posten


Och det kom en så härlig överraskning i en bokpåse med norska frimärken... Med en fin och personlig hälsning skriven i boken. En del dagar är något extra. 

Och nu läser jag och njuter två fina poeter som har tolkat/översatt dikter av varandra: Helge Torvund och Bengt Berg

Jag läser annars norska utan problem, men det är intressant att läsa deras samarbete och jag tycker om det.

Baksidestexten är också fin:

Medan våren vaknar är en bok som förenar inte bara två landskap - sydvästnorska Jærens säregna natur mellan himmel och hav, med norra Värmland mellan blånande berg och vajande granskog -utan två språk, med djupa gemensamma rötter. Dikterna får fritt korsa riksgränsen för ett utbyte , där Bengt Berg tolkar Helge Torvunds dikter till svenska och Torvund Bergs till nynorsk. Med andra ord ett uttryck för praktiskt poetiskt samarbete...

Professor Idar Stegane har skrive eit innsiktsfullt etterord. I dette knyter han saman dikta til dei to poetane på ein måte som understrekar og styrker heilskapen som stig fram frå det todelte i denne boka.

Smakprov:

Skogen eit skiljeteikn
mellom himmel og jord,
ein pause i stilla

Spor av vilt gjennom altargangen
Nokomn som ventar på at vingne
skal byrja veksa

Jularbo stiknar
Furuborken sloknar i skodda
Dette om dette

Granskogens mønster
- som ei kofte
strikka av vintern


Bengt Berg tolkat av Helge Torvund



**********************************************


Den som sår mörker
och skördar fruktans frö
känner inte ljusets kraft

Den som samlar avstånd
för att bygga murar av sorg
känner inte närhetens styrka

Den som skriver med sår
och skapar rader med ärr
känner inte morgonens västkraft


Helge Torvund tolkat av Bengt Berg




tisdag, augusti 29, 2017

onsdag, augusti 02, 2017

Tiden vi lever i

 

Sommar och en sommarhimmel som på något vis känns upplyftande och björkens grenar som dansar lätt efter vindens musik. En intensiv period för att den egentligen är så kort om man jämför med mörkerperioden. Jag önskar att det vore tvärtom.


Att gå barfota i gräset och känna kontakten med Moder Jord och att njuta av allt vackert som finns omkring oss - bara vi tittar. Tittar och ser med hela sitt jag. Rosornas söta doft och humlesurr och, tyvärr, mygg som njuter av allt som rör sig på två ben eller fyra ben. Men de är nam-nam för för fåglarna. Allt hänger ihop - allt är till nytta för något, någon.


Och så det där gamla fönstret som ger lustiga spegelbilder -beroende på vart man står. Ljusinsläpparen i den gamla ladugården. Med spindelväv. Det är flera generationer som kikat in eller ut genom de små rutorna. Idag så fyller det ingen funktion, ladugården är tom och kommer så att förbli. De små jordbrukens tid är oåterkalleligen förbi.

torsdag, juli 27, 2017

Västkustens poet och havets...


Havet är nära

Om jordens vägar är stängda
och människornas hjärtan,
sjunger samma sång:
havet, havet är nära.

Allting måste vi lämna,
men lycklig igenom
är den som aldrig kan glömma:
havet, havet är nära.

Ingen flod skall jag möta en gång,
och ingen färja begär jag.
Jublande hör jag vågornas sång:
havet, havet är nära.


Ebba Lindqvist (1908-1995)       


Vid ett besök i Grebbestad - hos min syster vid havet, 
E-noor, kom jag för första gången i kontakt med poeten Ebba Lindqvists poesi. Den berörde mig. Det är poesi färgad av kärleken till havet och naturen samtidigt djupa betraktelser av livet. Hennes ord innehåller både det stora och det lilla.
I Grebbestad finns en liten park med stenar som man ristad in dikter av henne på. Fina att läsa och det kändes så avkopplande att sitta där.