torsdag, oktober 19, 2017

En vanlig torsdag i oktober...


Dagen började med självlysande träd på Julikullen i Midsommarkransen och avslutades med nystekt strömming på restaurant Slingerbulten i Gamla Stan. Sååå god!




Jag har haft en underbar dag med min syster vid havet, e-noor, i Gamla Stan. Och solen sken och allt var perfekt för att leka lite turist i Stockholms hjärta, och njuta av Gamla stan som har funnits sedan minst 1252, det år man säger att Birger Jarl grundade Stockholm. Givetvis bodde folk här innan, men just det året började Birger Jarl enligt tradition att bygga den gamla borgen "Tre kronor"


Det är många gånger och under många år e-noor och jag har gått på upptäcksfärd i Gamla Stan. Vi tröttnar visst aldrig på att vandra på de smala gatorna och i de smala gränderna, slinka in på något ställe och äta god mat och prata. Det finns alltid något nytt att upptäcka och alltid en massa att prata om. Bara detta att gå runt och kika i skyltfönster, besöka Gudrun Sjödén och njuta av alla vackra, spännande och färgglada kläder hon skapar och som alltid känns så rätt. Härligt.



Vi stämde träff på Victory Hotel, där e-noor med make övernattade denna gång. Ett spännande hotell med helt fantastiska båtmodeller av gamla segelfartyg hotellfoajéns fönster att går runt och kika på. Stockholm är ju en gammal handelsstad och tidigare var nog stadens kajer fyllda av segelfartyg som kom eller lade ut för handelsresor runt Europa och andra världsdelar.
  




Och att kika runt torghandlaren som bjuder på allt från frukt, grönsaker till blommor - underbart! Man vill köpa med sig av precis allt... mmm








O, Gamla stan, 
vad du tjusar mig 
med dina gränder
med din idyll, 
och din fläkt av en sällsam mystik
Ja, Gamla stan, 

skön'sta pärla vid Mälarens stränder
du har en flik av en ljuv romantik




En helt underbar dag i hjärtat av Stockholm.

måndag, oktober 16, 2017

Ensamhet - räknas det?


Att leva ensam är en konst. Även om man valt att lämna en relation, så kanske man efteråt drömde om att möta någon ny att dela liv och upplevelser med. Men det är ju inte alltid självklart att man går från en relation in i en ny. Även om en del går direkt från den ene till den andre utan problem. 

Man går igenom olika livsfaser. Allt påverkar en människa. Det kan vara både stora eller små händelser som efteråt kan ses som löjliga eller banala. Det tror jag de flesta känner igen. Men det man själv upplever är ändå personligt. För vi handskas olika med allt vi möter och upplever. Vi är inte lika. Vi är inte kopior av varandra.
En liten sak som jag fortfarande minns är när en arbetskollega bjöd nästan alla kollegor med partners på den enhet jag jobbade på, på en fest hemma hos sig. Men jag blev inte bjuden eftersom jag inte hade någon partner! Jag kände mig så åsidosatt och utpekad. Några kollegor sa ifrån - men hon som bjöd ändrade inte på något. Hon ville att "alla" skulle få en chans att bekanta sig med varandra och varandras partner, det tyckte hon var viktigast.  

När man lämnar något/någon så är man trots allt både sårbar och känner både sorg och osäkerhet. Det tar tid att landa. Man drabbas av en sorts identitetsförvirring, hamnar i känslomässig obalans och t o m i en form av ångest. "Gjorde jag rätt", "klarar jag av allt ensam"  och mitt i allt känns det som en sorts förlust och ett misslyckande, även om man inombords vet att det var ett val man måste göra.
Det är ju en form av förlust.... även om det inte är lika omvälvande som den kris och den sorg man upplever efter en anhörigs bortgång.

Som ensamstående är man ensam om alla beslut och de flesta upplevelser. Man har ingen nära att diskutera till exempel TV-program, filmer, teater med. Eftersom det man upplevt har man upplevt ensam.

Men trots allt så är livet som det är, och man är glad och tacksam över de vänner som finns. Och jag har en kär väninna som lever ensam som jag. Hon blev änka för många år sedan. Hon hörde av sig och ville att jag skulle komma på sommarbesök. Och sedan har vi träffats och umgåtts varje sommar.
Det har varit och är en fin gemenskap och eftersom vi känner varandra så väl sedan barndomen så har vi kunnat pratat om allt vi upplevt och upplever.
Vi har båda insett att som ensamstående blir man lite mer egoistisk eftersom man inte har någon att ta hänsyn till i hemmalivet. Vi bestämmer våra dagar själv. Väljer våra tider att följa. Behagligt - men bakom allt finns ändå den där känslan av ensamhet. Den som är svår att förlika sig med.

Och så detta att som ensam räknas man inte.



Frihet är att våga möta sitt öde


Det är mycket som vi människor vill göra här i livet. Utvecklas i jobbet, ha familj. Leva ihop och vara själva. Sticka ur och smälta in. Hänga med och hålla emot.
Kort sagt: Vi vill ha största möjliga personliga frihet, samtidigt som vi är rädda för att stå utanför minsta mänskliga gemenskap.

Både ock är en livsnödvändighet.

Människan flyr från sin verkliga, inre frihet -enligt filosofen Erich Fromm.

Innerst inne känner människan ångest för det ansvar som alltid följer med verklig frihet - enligt filosofen Søren Kirkegaard

Och kanske ligger det något i det; Vi tar för oss av allt och avstår från inget i tron att detta är frihet, utan att bry oss om konsekvenserna för gemenskapen. Eller så anpassar vi oss stenhårt till gruppen i tron att det ska ge gemenskap - till priset av att vi förlorar oss själva.
Men om vi abdikerar från personligt ansvar eller tar för lite hänsyn till andra, undviker vi helt enkelt att göra oss till autentiska människor. Vi blir inte subjekt som själva väljer våra liv, utan aktörer på en marknad som bestäms av andra.

Frihetens baksida är känslan av att stå helt ensam. Det kan väcka ett starkt obehag. Att stå utanför gemenskapen är det värsta vi kan vara med om. Så vi lockas att leva upp till andras önskningar och flyr vårt personliga ansvar i stället för att ta emot den verkliga friheten.
Men ingen blir lycklig av att förminskas till objekt i sitt eget liv. 
Ty då försvinner vår mänskliga värdighet. Fast vi kanske inte ser det, eftersom individualismens tidevarv kapslat in oss i var sin bubbla - avskurna från den tillhörighet vi så hett eftersträvar.
Många människor är rädda för att vara till besvär, och för att lägga sig i en annan människas värld. Det gör att de undviker att engagera sig i det gemensamma, det som ska vara vår positiva tillhörighet.

Men vi alla måste ta på oss den existentiella ångesten, den obehagliga insikten att livet har ett slut. Vi måste ta på oss även frihetens ansvar, annars blir man aldrig fri.

Och man upptäcker snart att man inte behöver vara som alla andra -man får vara med i alla fall. Att vara en självständig individ är berikande för alla.
Det viktiga är att få vara den man är. 
Och att både kunna vara fri och höra till.



Tankar inspirerade genom en bok jag läst av Erika Falkenström
Erica Falkenström är verksam som konsult med inriktning på ledarskap, etik och personlig utveckling 

torsdag, oktober 05, 2017

Bilder från Malmköping

Malmköping är en liten stad med anor från 1700-talet.
Mycket vacker och trevlig att vistas i- och ett ställe där man trivs.
Alla är så öppna och trevliga och man känner sig alltid välkommen. Genom  åren så har ju en del blivit bekanta och de säger alltid: Nej men hej! Du är ju Mias mamma.


Den lilla gamla kyrkan är speciell. 
Jag har varit på både julotta och nattmässa där, samt en gång lyssnat på musik.
Men den är också vacker att bara besöka och titta på inredning och utsmyckning. Jag är mycket förtjust i alla de gamla fönstren. Konstverk!



Varje sommar är det en stor marknad med utställare och försäljare från hela landet, samt artistunderhållning på Malma Hed, stadens gamla exercisplats och på våren är det en mindre lokal "gammaldags marknad" med utbud av diverse hantverk. Intressant och lärorikt.


Den gamla spårvägen är idag ett levande museum. 


lördag, september 30, 2017

fredag, september 22, 2017

Den goe värmlänningen


På min gamla blogg, (som jag tyvärr raderade), hade jag flera bra inlägg som jag fått från andra. Och idag hittade jag igen en kråk-dikt jag fick av poeten Bengt Berg. Jag minns även att han skickade mig några ko-dikter som jag hoppas finns kvar i någon pärm. Men jag bjuder gärna på den här dikten:






En kråka går ner för landning

Att ta dagen i hand
och se dis och guld,

vrida nacken ett kvarts varv
mot världen bortom istidsåsen

där caterpillarna dånar
och schaktar bort en barndom

-en kråka går
ner för landning



Bengt Berg
26 sept 2005 




söndag, september 10, 2017

Det kom med posten


Och det kom en så härlig överraskning i en bokpåse med norska frimärken... Med en fin och personlig hälsning skriven i boken. En del dagar är något extra. 

Och nu läser jag och njuter två fina poeter som har tolkat/översatt dikter av varandra: Helge Torvund och Bengt Berg

Jag läser annars norska utan problem, men det är intressant att läsa deras samarbete och jag tycker om det.

Baksidestexten är också fin:

Medan våren vaknar är en bok som förenar inte bara två landskap - sydvästnorska Jærens säregna natur mellan himmel och hav, med norra Värmland mellan blånande berg och vajande granskog -utan två språk, med djupa gemensamma rötter. Dikterna får fritt korsa riksgränsen för ett utbyte , där Bengt Berg tolkar Helge Torvunds dikter till svenska och Torvund Bergs till nynorsk. Med andra ord ett uttryck för praktiskt poetiskt samarbete...

Professor Idar Stegane har skrive eit innsiktsfullt etterord. I dette knyter han saman dikta til dei to poetane på ein måte som understrekar og styrker heilskapen som stig fram frå det todelte i denne boka.

Smakprov:

Skogen eit skiljeteikn
mellom himmel og jord,
ein pause i stilla

Spor av vilt gjennom altargangen
Nokomn som ventar på at vingne
skal byrja veksa

Jularbo stiknar
Furuborken sloknar i skodda
Dette om dette

Granskogens mønster
- som ei kofte
strikka av vintern


Bengt Berg tolkat av Helge Torvund



**********************************************


Den som sår mörker
och skördar fruktans frö
känner inte ljusets kraft

Den som samlar avstånd
för att bygga murar av sorg
känner inte närhetens styrka

Den som skriver med sår
och skapar rader med ärr
känner inte morgonens västkraft


Helge Torvund tolkat av Bengt Berg



tisdag, augusti 29, 2017

onsdag, augusti 02, 2017

Tiden vi lever i

 

Sommar och en sommarhimmel som på något vis känns upplyftande och björkens grenar som dansar lätt efter vindens musik. En intensiv period för att den egentligen är så kort om man jämför med mörkerperioden. Jag önskar att det vore tvärtom.


Att gå barfota i gräset och känna kontakten med Moder Jord och att njuta av allt vackert som finns omkring oss - bara vi tittar. Tittar och ser med hela sitt jag. Rosornas söta doft och humlesurr och, tyvärr, mygg som njuter av allt som rör sig på två ben eller fyra ben. Men de är nam-nam för för fåglarna. Allt hänger ihop - allt är till nytta för något, någon.


Och så det där gamla fönstret som ger lustiga spegelbilder -beroende på vart man står. Ljusinsläpparen i den gamla ladugården. Med spindelväv. Det är flera generationer som kikat in eller ut genom de små rutorna. Idag så fyller det ingen funktion, ladugården är tom och kommer så att förbli. De små jordbrukens tid är oåterkalleligen förbi.

torsdag, juli 27, 2017

Västkustens poet och havets...


Havet är nära

Om jordens vägar är stängda
och människornas hjärtan,
sjunger samma sång:
havet, havet är nära.

Allting måste vi lämna,
men lycklig igenom
är den som aldrig kan glömma:
havet, havet är nära.

Ingen flod skall jag möta en gång,
och ingen färja begär jag.
Jublande hör jag vågornas sång:
havet, havet är nära.


Ebba Lindqvist (1908-1995)       


Vid ett besök i Grebbestad, hos min syster vid havet 
E-noor kom jag för första gången i kontakt med poeten Ebba Lindqvists poesi. Den berörde mig. Det är poesi färgad av kärleken till havet och naturen samtidigt djupa betraktelser av livet. Hennes ord innehåller både det stora och det lilla.
I Grebbestad finns en liten park med stenar som man ristad in dikter av henne på. Fina att läsa och det kändes så avkopplande att sitta där.


onsdag, juli 05, 2017

Jag saknar Ann


Ann var min översättare till engelska språket. Hon var född och uppväxt på Söder här i Stockholm och vi kom i kontakt med varandra genom en släktforskarsida för över tjugo år sedan. Jag kunde glädja henne genom att ta kort på hennes barndoms kvarter i närheten av där Västerbron börjar. Och ge henne senaste nytt av intresse från Stockholm och Sverige. 
Vi kom även underfund med att vi hade många gemensamma intressen. 

Ann kom till London i sin ungdom som au pair. Där mötte hon kärleken och gifte sig. Men maken dog efter några år. Så småningom mötte hon en ny man, han var musiker, och de slog sig ner i Cornwall - där vår gemensamma favorit Virginia Woolf hade tillbringat så många somrar med sina föräldrar i St Ives. Ann hade två söner som sysslade med musik och hon var så stolt över dem. 

Det var många läsupplevelser vi diskuterade och jämförde. Och när jag började blogga så tog hon frivilligt på sig jobbet att översätta min poesi till engelska. Hon hade läst mina versioner på engelska och ville hjälpa mig. Ibland fick hon ändra lite i en formulering för att det blev dubbelbottnat eller kunde misstolkas i direktöversättning. Jag lärde mig mycket genom hennes goda råd. 
Ann tyckte att vi skulle testa att ge ut en diktbok på svenska och engelska. Hon trodde att det skulle nog gå bra. Själv tvekade jag. Ju mer poesi jag läst av etablerade poeter -så kände och känner jag att jag bara är en glad amatör.

Vi tyckte båda att det skulle vara trevligt att träffas. Men tyvärr blev det aldrig av. Men vår mail-kontakt fortsatte under alla år. Hon längtade efter att få återse Stockholm och vandra omkring i sin barndoms stad. 

Men en dag blev det tyst. För några år sedan så lämnade hon jordelivet. 
Alldeles för tidigt - men livet har sina egna manus för oss alla.

Här är ett smakprov på den första dikt som hon översatte; Det var år 2006:





The dark firm voice
moves slowly along my spine
smoothing fire through my skin


I listen with my heart
Who is it that touching my soul
creating borders of wire fences?


I stand alone in my window
letting desire slowly run through my open hands


All these years of life
before I at last dare to acknowledge honesty


I ask no questions
and yet I know that
someone's hand cradles my heart


And there is a limit
to a room expose
a sea for drowning birds






lördag, juli 01, 2017

Jag hade en gång en kanot...


Hittade igen gamla foton och det här väckte många fina minnen.  Min kanot under alla år på min älskade teaterö Marholmen söder om Norrtälje. 

I över tjugo års tid var jag med min teatergrupp "Cirkelteatern" och bjöd på utomhusteater där. Jag var en i ledargruppen och våra förberedelser började tidigt på vårvintern. Då valde vi pjäs, värvade teatersugna och planerade för sommaren.  Jag tog hand om teaterkläder- lånade från filminstitutets klädlager ute i Frihamnen och så sydde jag upp alla de kläder som vi ville ha och som ej fanns på klädlagret. 
Dessutom så gjorde jag programmen och affischerna. Och jag hade ofta en mindre roll i sommarpjäserna. Varje år så hade vi även en pjäs eller nummerrevy  och ibland poesicafé i mars månad på Folkhögskolan som hade sina lokaler i ABF-huset vid Sveavägen. Ett kul och bra hjälpmedel att väcka nya elevers nyfikenhet och lust att vara med i teaterföreningen.

Vi spelade allt från Wilhelm Moberg till Shakespeare. Det var underbara år som jag fortfarande minns med glädje och kan sakna. Även om de flesta av mina semesterveckor gick åt till att arbeta med teatergruppen.
Många deltagare kom igen sommar efter sommar- de smittades alla av "Marholmsbacillen" dvs den speciella miljö vi levde i.  

Marholmen tillhörde Birkagårdens folkhögskola och varje sommar hade även skolans musiklinje en instrumentbyggarkurs där ungefär samma tid som teatergruppen. Så miljön var stimulerande och man fick många nya vänner och bekanta.
Jag kom in i det hela när jag började studera vid folkhögskolan. Och det blev ett minne för livet.
Men verksamheten var dyr i drift och skolans resurser idag är annorlunda. 
Få går idag på en folkhögskola med linjer som även ger högskolekompetens. Lärare och personal kostar...
Idag tillhör verksamheten på Marholmen Kommunalarbetarförbundet, som tidigare hade byggt ett litet hotell med stugor för semesterfirare i närheten och de tog så småningom över och driver idag en semesterby där med restaurang-och konferensverksamhet.

Livet förändras. Och vi med det.

torsdag, juni 22, 2017

Tre favoriter


Mot Fyren av Virginia Woolf (1882-1941) En fascinerande roman om en familj och deras sommarvistelse och deras gäster och med en stark kvinna i centrum: hustrun, modern, kvinnan; Mrs Ramsay. Det handlar dels om livet under en sommar och så om livet efter tio år. 
Mrs Ramsay får en djup upplevelse och insikt när hon och hennes gäster umgås och trivs tillsammans och deras samvaro blir ett minne för alla:
Av sådana här ögonblick skapas det som blir bestående. Detta kommer att bestå.

Det är en roman där Woolf fångar människors tankar och upplevelser om livet och om konsten. Hon visar hur liv och död förändrar både drömmar och planer. En stark läsupplevelse berättat med det mästerliga språk som är så typiskt för Virginia Woolf. En liten bok som är stor litteratur. Genialt skriven, bitvis som en inre monolog. En bok jag gärna läser om och om igen. Den känns så modern.
Boken publicerades 1927 men kom i svensk översättning först år 1953



Anna Karenina av Leo Tolstoy (1828-1910) Ett mästerverk om kärleken och konflikten mellan löften, lojalitet, moderskap och det egna behovet. Om längtan efter kärleken som är så stark att den får förödande konsekvenser. Det handlar om kvinnans utsatthet i det gamla samhället och där männen är de som har makt över både kvínnor och barn med lagens stöd. Det märkliga är hur Tolstoy klarar av att skildra en kvinnas inre liv och tankar så det känns äkta. Men han hade själv ett spretigt äktenskap och hade egna erfarenheter att använda. Kanske ett sätt för honom att ursäkta sig själv?
Det är en stark och genial berättelse som kunde vara en biografisk skildring med ett olyckligt slut likaväl som det är en roman. Anna Karenina skrevs först som berättelser under åren 1873-1877 i en rysk kulturtidskrift som hette Ryska budbäraren, innan den gavs ut i bokform. 
Första svenska översättningen av romanen kom 1885



Walden av Henry David Thoreau (1817-1862) Boken är en fascinerande redogörelse om Thoreaus drygt tvååriga vistelse i en liten stuga vid skogssjön Walden Pond, belägen nära Concord, Massachusetts.
Thoreau var en av de första som insåg att naturen är något vi måste värna om. Vi är alla en del av naturen och är helt beroende av den. Thoreau var tidigt ute och ifrågasatte skogsskövling, rovdrift av naturtillgångar och människans förmåga att förstöra det som vi mest är beroende av för att leva och utvecklas i god, hälsosam miljö. Thoreau var så modern i sitt synsätt på industrialismen negativa påverkan att jag är förvånad. Hans tankar känns både moderna och livsviktiga. 
Walden publicerades 1854. Första svenska utgåvan kom 1924- men då i en förkortad version. Men den nyaste, hela boken kom 2006 i en mästerlig översättningen av Peter Handberg.


onsdag, juni 21, 2017

Att flyga eller inte flyga...


Så är det åter luftballongdags... lågt över hustaken i skymningen.
De som vågar flyga så, - har nog en fin utsikt över Stockholm.


tisdag, juni 13, 2017

"Malmingar" .....finns dom?









Malmingarnas skapare känner jag inte till, vem vet -det kanske är flera.

Jag visste ingenting om "malmingar", trots att jag varit på besök i Malmköping många gånger -men aldrig har jag sett någon. Men de finns, överallt hittar man spår av dem. Jag stötte på några -men det finns många fler att upptäcka. Det gäller att ha ögonen med sig och se det som knappt syns. 
Plötsligt så ser man. Riktigt roligt när man går ut en motionsrunda i den lilla fina staden där min dotter bor med familj.



MEN, den allra sötaste och goaste "malmingen" är Joline som är den allra nyaste kvisten på släktträdet.

tisdag, juni 06, 2017

Sommar och upplevelser


Sommar och upplevelser. Det hänger ihop. Upplevelser som finns kvar inombords av sköna somrar, Känslan av att gå barfota i gräset. Duscha i lätt sommarregn. Njuta av sköna kvällar och nätter som är ljusa som en sommardag. Sova utomhus på en altan och natten är så ljus att inga stjärnor syns. Även om vi vet att de finns där -långt borta ute i rymden.

Sommarläsning; böcker om människor på resa, prosa och poesi och musik som tvättar själen ren från vinterkylan. Allt känns plötsligt så nytt att det nästan gör ont i ögon som är känsliga för grönt. Lika känsliga som mina händer.
Dina händer.

Minnen man ler åt som är underbart ljuvliga och sköna att tänka på. Jag hör röster som läser poesi. Röster som läser in en roll till sommarteateräventyret på mitt älskade Marholmen - teaterlivets årliga föreställningar. Där jag tillbringade sommarveckor i tjugo år med min teatergrupp Cirkelteatern.

Vi övar och läser, jag motläser, läser fel och allt blir så lustigt. Alla dessa duktiga och engagerade deltagare som vill lära mera om teater och att delta i det magiska som sker när en teaterpjäs är klar för vår sommarscen. Många återkommer sommar efter sommar. Teaterkläderna som jag skapat, scenografin och teaterprogram och affischerna. Allt ska vara så bra som vi bara kan. 

Den söta doften av jordgubbar som smeker tungan och gommen. Njutning. Och smaken av hallon som kryper in i kroppen. Det är en smakernas orgasm som sedan blir till minnen. Allt kan kanske kallas kärlek.

En sorts kärlek. Som förälskelse och längtan. Som behov och hela kroppen vill ha närhet. 
Vi vandrar uppför den gröna kullen. Fåglarna kvittrar välkommen. Leende ögon och mjuka händer. Ömsinthet och omtanke. En flaska vin som vi delar och sedan lusten som vi delar. Allt det goda som finns att njuta av. 
Allt det goda som fortfarande finns. 
Det goda jag minns.