lördag, februari 17, 2018

Dagens ord från Japan



Jag uppfattar inte dina ord
Bara som ord
Långt ifrån

Jag lyssnar 
 Till vad som får dig att tala
Vad det än är
Och mig att lyssna


Shinkichi Takahashi  高橋 新吉 (1901 – 1987)

fredag, februari 16, 2018

Den där aningen av vår...


På hemväg från tandläkaren i Hornstull så kände jag plötsligt doften av vår!  
Precis när jag gick över Liljeholmsbron fylldes näsan av den där speciella doften i luften. En skön känsla som avbröt mina tankar på att ett akut besök kostade mig 1235:-  Det var undersökning och så lagning av en framtand. Morr... varför ingår inte tandvård i vanliga sjukvårdsförsäkringen? Jag menar: tänder är ju också en del av kroppen. Men man får vara glad över att Folktandvården finns- den är ju billigare än hos privattandläkare. 

Men den där känslan av att snart kommer våren höll i sig och hemma väntade mig också något som gav vårkänslor. Min fotograferande son som bor i Skåne gladde mig med mail med foton. Med aning av vår. 


 



















foton: R.Schelin


Och när våren väl har landat i Skåne så kommer den på en gång där. Snö och isar smälter samtidigt som träden börjar vakna till liv igen. Jag kan tänka mig att doften är underbar i en bokskog som börjar vakna till liv och när små bäckar av smält snö porlar fram.

Och under himlen flyger snart fåglar i grupp som återvänder till sina spelmarker och varje år så gläds vi människor åt samma sak- livet på riktigt återvänder.




onsdag, februari 14, 2018

Fado


Chuva - Mariza 

Chuva är det portugisiska ordet för regn.  
Regn är nederbörd som endast består av flytande vatten, - om man läser om betydelsen av ordet "regn".

Och Wikipedia ger en fin förklaring av ordet "Fado":

Den portugisiska folkmusikstilen fado (portugisiskt uttal: [ˈfaðu]) är en sorts klagosång med influenser från portugisiska sjömanssånger, Brasilienafrikansk slavmusik och arabisk musik. Den karakteriseras av klagofyllda melodier och sångtexter som ofta handlar om havet eller om de fattiga människornas liv. Man brukar sammanfatta fadomusiken med det portugisiska ordet saudade vilket inte har någon direkt översättning men som kan beskrivas som hemlängtan, en nostalgisk väntan blandad med sorgsenhet, smärta, lycka och kärlek. Själva ordet fado kommer från latinets ord för öde. Fadosången framförs traditionellt lika ofta av en man som av en kvinna, en fadista, och ackompanjeras av en gitarr och en dubbelsträngad portugisisk gitarr.

Det var i tonåren jag först hörde fado sjungen av Amâlia Rodrigues (1920-1999) och jag berördes djupt av sången, trots att jag inte förstod språket, men jag kunde känna av den längtan och det vemod som fanns i sången och musiken. Mina favoriter var Coimbra och så Una casa portugesa. 
Amâlia Rodrigues var en stor och mycket berömd fado-sångerska i Portugal och blev känd över hela världen.
Men så för många år sedan hörde jag en helt ny fado-artist; Mariza och jag bara njöt av hennes fado-sånger. På något vis så har hon moderniserat den traditionella fadon och lyckats. 

Lyssna på Chuva, den rösten, och så musiken till -speciellt den fantastiske gitarrspelaren -å jag bara älskar sången.

Min gamle bloggvän, Thomas Nydahl, som bor i Skåne, tillhör en av de kunniga om fado i vårt land, och han har skrivit två mycket fina och intressanta böcker om "musiken som föddes bortom haven"; Dels "Kärlek och längtan -en personlig berättelse om den portugisiska fadomusiken" och så underbara "Musiken som föddes bortom haven" ( den kom ut 2006) Thomas har även skickat mig flera CD:en med fadomusik med många fina artister. Så jag har en skatt att lyssna på när vemodet och längtan gör sig påmind.

torsdag, februari 08, 2018

Vi är bara en del av naturen


Naturens helighet var en sanning för våra förfäder. Idag ses den mest som en råvarufabrik, fritt fram att utnyttja. Och nu börjar vi både se och känna av resultaten av den rovdrift som pågått. Tack och lov har en del politiker och andra maktmänniskor börjat förstå vikten av att vi lever i samklang och måste ta hänsyn till vad naturen behöver och kräver för att må bra.

Jag tänker på indianhövdingen Seattle (1786-1866) som med sorg i hjärtat förstod att den nya civilisationen i hans och hans fränders land skulle tvinga hans folk att leva utspridda och tappa sammanhang med den natur de levt sida vid sida med under årtusenden.
Det värsta var att de alla skulle tappa den själsliga kontakten med naturen och att deras liv skulle bli tommare. Den släktskap mellan människa och natur som funnits och som alltid vördats och hyllats av förfäderna skulle försvinna. 

Den naturliga kärlek som förenar oss med slätterna, bergen, vattnen och skogarna skulle få betala ett högt pris genom den vite mannens allt större längtan efter makt och rikedom.


Det finns många olika stammar av nordamerikanska indianer, som till exempel Apacher, Irokeser, Siouxer, Cherokee, Hopi, Seneca och Pueblo-indianerna och de levde utspridda över hela Nordamerika och i Canada.

Livet sågs som en mognadsprocess till både gemenskap och enhet från födelsen till döden. Allt fanns bevarat i danserna och i berättelserna som vandrat generation till generation. 
Man lärde sig att ge och att ta. Ger man så får man. Tar man -så tas allt ifrån en. En balans måste finnas för att Moder Jord skulle bevaras och finnas för alla dem som kom efter.

Det var en form av ekologisk balans, som alla måste acceptera. Idag, när balansen är rubbad -då blir vi våra egna fiender.

Självklart fanns det en hel del grymhet också i deras sätt att leva - då det handlade om liv eller död- ha tillgång till jaktmarker och skapa revir. Människan har en "ond" sida som kommer fram när det gäller frågan om att leva, överleva och ha kontroll över sin livsmiljö. 

Men samtidigt så levde indianerna så nära naturen, på naturens villkor att jag förstår att de många gånger blev tufft och hårt. Det krävdes mer än vänskapliga känslor för att kunna leva i symbios med naturen.

Själv har jag en liten släktgren till indianer som levde i Pennsylvania.
Och på min sovrumsvägg har jag två drömfångare,- som jag blåser genom och ber en tyst bön om att fånga det goda.

Och i vårt eget land, i Skandinavien har vi ju våra samer, som bittert fått smaka kraven från makthavarna och som bit för bit har trängts undan och fått se natur och vattendrag som de levde i symbios med, skövlas av makthavare och giriga penningkungar.

Ofta undrar jag varför det ska vara så svårt att leva tillsammans och visa varandra både respekt och vänskap.

tisdag, februari 06, 2018

Att ha ett eget rum...


Virginia Woolf (1882-1941) skrev "Ett eget rum", en essä som kom att påverka och förändra
synen på kvinnor som skriver. Att läsa essän är att få insikt och förstå hur viktigt skrivandet var för henne. Att bli tagen på allvar och att slippa bli jämförd med den tidens stora manliga författare.
Alla kan skriva. Mer eller mindre bra. Skrivandet fyller alltid en funktion. Det frigör känslor, släpper fram tankar och det ger stimuli. Det kan handla om att skriva sig fri och att få känna sig helad, och kanske även bekräftad.

För mig personligen har skrivandet alltid varit en säkerhetsdörr, ett sätt att återfå balans och bli av med tankar och känslor som kan kännas efterhängsna och tunga - men även ett sätt att få utlopp för fantasi, att skapa  och glädjen över att se hur känslor, tankar, fantasi visualiseras. Skapandets lust. 
Papper och en penna är allt som behövs - eller en blogg på internet...

Virginia Woolf växte upp i en stor familj, med 3 helsyskon och fyra halvsyskon. Hennes föräldrar hade båda varit gifta tidigare och hade tidigare barn. Dåtidens syn på kvinnor och utbildning präglade henne och besvikelsen över att ej tillåtas studera vid universitet. Hon sökte och fann kunskap i bokhyllorna istället. Barndomshemmet var trots allt stimulerande och syskonen stöttade varandra i sökandet efter intellektuell stimuli utöver det som fadern stod för.

Min allra första kontakt med Virginia Woolfs författarskap var genom boken "To the Lighthouse" som jag läste och skrev om när jag studerade på Birkagårdens Folkhögskola. Vår lärare i litteratur hade även ett inspelat (gammalt) radioprogram från BBC där Virginia Woolf berättade om sitt skrivande. Jag minns att hennes röst var mycket speciell och hennes engelska så speciell och perfekt och helt olik den röst jag kände från boken. Men boken tog jag till mitt hjärta och sedan började jag fylla på mitt "Woolf"-bibliotek.  

Virginia Woolf var oerhört känslig och led ofta av depressioner, som hon kämpade sig ur tack vara sin make journalisten och författaren Leonard Woolf och sina närmaste. Men när andra världskriget bröt ut så upplevde hon allt som ett personligt angrepp på livet. Hon klarade inte längre av att leva med skräcken och oron och valde att ta självmord. Tyvärr - jag är övertygad om att hon fortfarande bar på oskrivna böcker inom sig. 

Så småningom, på 70-talet, kom "Ögonblick av frihet" -dagboksblad för åren 1915-1941 och den tjocka boken grep tag i mig. Det gav en helare bild av författarinnan och hennes liv, umgänge och hennes behov av ett "eget rum" berörde mig djupt. På ett sätt kände jag igen mig i en del av hennes tankar. Behovet av en sorts skyddad sfär och samtidigt glädjen över vänner som man trivs med och känner sig trygg med. 




söndag, februari 04, 2018

Balladen om kärleken: Vladimir Vysotskij



Баллада о Любви - Владимир Высоцкий 

Vysotskij lever i ryssarnas hjärtan.


När jag lyssnar på
"Balladen om kärleken"
och drabbas av orden
och den gitarren

och den rösten

Syndafloden har dragit sig tillbaka    

Då inser jag
att allt vackert 
redan är skrivet

Och du, åt dig vill jag bre ut en äng


                                                                 


                                                                   Vladimir Vysotski (1938-1980)


Rysk protestsångare och skådespelare som förbjöds under Sovjettiden, men som var älskad av folket, både som sångare och skådespelare. Vysotskij satte ord på känslor och tankar  i det kringskurna samhället. Han var även en älskad skådespelare som bland annat spelade Hamlet... 
När han begravdes 1980 så följdes hans kista av tusenden och åter tusenden - Moskvaborna visade att de älskade och sörjde artisten som under många år varit deras röst mot överheten.



torsdag, februari 01, 2018

Word Pictures from an Oasis


A mood in shades of pastel 
A little sadness. 
Sand colours, blues and pinks, the sunlight
And the colour red, as always
Mixed feelings and memories
Lonliness
Limitless and contourless
Flowing

A variation on a theme that entices me
Meditative stillness -who will teach me to understand zen
Who will put a hand on my back and say you are somebody
Who will read Shinkichi Takahashi's words to me
Words that are not just words

No chaos, no yearning, just stillness
A calm I both want and do not want
Dare I lose the ground under my feet yet again
Can an earth quake be cleansing
Must I submit, bleed to death in order to find my zenit
Gradually the circle appears to be closing

En favorit i bokhyllan

Sylvia Plath (1932-1963)
En poet och författare som jag tog till mitt hjärta efter att jag första gången läste "Glaskupan" (The Bell jar), en roman som kändes och fortfarande känns så aktuell. 
Detta med att drabbas av svarta tankar, tomhet och inte se någon mening med sitt liv, är väl mer aktuellt idag när världen och vuxenliv nästan kräver allt av en människa. Och platsar man inte riktigt, är det lätt att helt tappa fotfästet. Utrymmet för de sköra och känsliga är litet, alla ska vara så framgångsrika och duktiga. Många av dem hittar ett sätt att vara med: de kreativa och skapande, men även för dem handlar det om att hitta rätt väg och nå fram, finna stimuli och respons från omvärlden. 
Sylvia Plath tillhörde den grupp som genom sin kreativitet kunde skriva och bli publicerad, men som trots framgång ändå inte klarade av det. Tyvärr, valde hon att frivilligt lämna livet. Den ångest och skräck hon tydligen kände måste ha varit enormt påfrestande och hon drabbades av depressioner. 
Sylvia Plath hade ju läsare och hon hade en författarkarriär framför sig. Men något gjorde att hon ej orkade fortsätta leva. 

Sylvia Plath kunde verkligen formulera även den enklaste vardagliga upplevelse, och just nu håller jag på att läsa "Johnny Panic and the Bible of Dreams" en samling av korta och längre berättelser, samt även några dagboksnoteringar och jag är så förtjust i hur hon skildrar det vanliga och enkla på ett sätt att det är roligt att läsa dem. Samtidigt så bjuder hon på en bit av sig själv, sin egen personlighet.

Smakprov:

Cambridge Notes                    February 1956

February 19: Sunday night:

To whom it may concern: Every now and then there comes a time when the neutral and impersonal forces of the world turn and come together in a thunder-crack of judgement. There is no reason for sudden terror, the feeling of condemnation, except that circumstances all mirror the inner doubt, the inner fear. Yesterday, walking quite peacefully over the Mill Lane bridge, after leaving my bike to be repaired (feeling lost, pedestrian, impotent) , smiling that smile which puts a benevolent lacquer on the shuddering fear of strangers' gazes, I was suddenly turned upon by little boys making snowballs on the dam. They began to throw them at me, openly, honestly, trying to hit. They missed every time, and with that wary judgement that comes with experience, I watched the dirty snowballs coming at me, behind and in front, and, sick with wonder, kept walking slowly, determinedly, ready to parry a good hit before it struck. But none struck, and with a tolerant smile that was a superior lie, I walked on.


måndag, januari 22, 2018

Vinterträdgård


Kråkorna lyfte
när första snön kom
rädda om sina hjärtan
och fötter

Högst upp på taknocken
samlas nu kråkriksdagen

Liv i en vinterträdgård
vid en isig gata
skapar protester


måndag, januari 08, 2018

Minne - mannen på stol nr 4


Lars Forsell (1928-2007) var en av de "stora elefanterna", som jag minns och saknar. Han var ledamot av Svenska Akademien 1971–2007 (stol nummer 4).

Forsells poesi, dramatik, visor, barnböcker, cabaréer och översättningar var både omtyckta och skapade efterföljare. Han var tidig ute i stora världen med sitt skrivande. Och han ställde sig gärna på scenen och bidrog till att bland annat den franska visan, "chanson", blev mycket populär i Sverige.

Själv har jag fina minnen av detta via min teatergrupp, jag sjöng några av hans texter i en protestföreställning en gång: "Den fattiges piano" och "Jag står här på ett torg". Forsells svenska texter är helt underbara, både vackra, sorgsna och brännande texter som förmedlar ett innehåll och som var en utmaning att försöka tolka. Lars Forsell hade en favoritsångerska: Ulla Sjöblom, och har man hört hennes versioner av hans visor, ja då förstår man varför han valde henne. Hon var speciell!

Men mitt finaste minne är att han ringde mig! Det var omkring år 2000 och jag höll på med att forska om min stora släkt i USA.  
Samtidigt fick jag även kontakt med några systrar på Cape Cod med efternamnet Kaeselau, vars  anfader, Karl Anton Kaeselau (med rötter i Tyskland) utvandrat från Stockholm. Systrarna Kaeselau letade efter sina rötter i Sverige.  Karl Anton Kaeselau var född 26 juni 1882 i Stockholm, dog i USA som Charles A Kaeselau, 1972. 
Han var konstnär, flyttade runt en hel del innan han bosatte sig i Princeton på Cape Cod. 






<<< Charles A gifte sig med en Marguerite Anderson Benjamin -och hon ska också vara av svensk börd -men var adopterad så om henne har jag inte kunnat hitta någonting. Ättlingarna bor på Cape Cod, där farfadern bosatte sig. Han målade både marina motiv och natur, arbetande människor etc. Finns tydligen representerad på flera amerikanska konstmuséer och bland samlare. 

Charles A Kaesalau gjorde bl a en muralmålning till postkontoret i Concord, Massachussetts -som ingen visste vem som var upphovsmannen till. 
Det framkom av en slump för femton år sedan när ett av barnbarnen läste en efterlysning om konstnären och kände igen målningen. Jag tror de hade foton av den. Det blev ett jubileum i Concord med alla ättlingarna som hedersgäster. Det är väl ett intressant emigrantöde! 
Jag hjälpte systrarna Kaeselau med forskningen här i Sverige  och då kom namnet Forsell upp och den tråden ledde direkt till Lars Forsell! Så jag tog och skrev några rader om detta i ett brev till Forsell och skickade brevet och delar av släktutredningen direkt till Svenska Akademin eftersom jag inte hade någon annan adress.

Och tänk! Efter en tid ringer han upp mig. Jag tar upp telefonluren och svarar och då hör jag en röst  som säger: God dag, det här är Lars Forsell. Jag svarade god dag... och tänkte -detta är inte sant... men tydligen sa jag det högt för han skrattade och sa Jo, det är jag, och han ville tacka mig för det fina och spännande brevet. Han berättade att han besökt Provincetown på Cape Cod i sin ungdom och sa tänk om jag vetat om detta med släkten då

Lars Forsell var mycket intresserad av det jag skrivit om i brevet, så sa han glatt Vi säger väl du-det är enklast så. Vi hade ett långt samtal om detta med släkt och utvandring. Efter en tid ringde han igen och då hade han studerat sina anor ordentligt och nu ville han bjuda hem mig till sig och sin hustru Kerstin. Han gav mig telefonnummer och adressen och sa att det bara var att ringa innan så att de säkert var hemma. Men.... jag tvekade, vågade bara inte, vet ej varför. Men Forsell var för mig en så stor artist och satt i Svenska Akademin.
Idag ångrar jag att jag inte tog mod till mig och besökte honom.
Tror det hade varit en mycket trevlig upplevelse.


söndag, januari 07, 2018

Det heliga, tystnaden och längtan


Jag bad honom
att sitta stilla hos mig
och berätta

om den heliga orden
som vilar under pilträden

Tala hjärta till hjärta
så att dagen skulle bli lång
-längre än mina mörka nätter

Men han sa ingenting
han blundade som om
hans ögon hade bländats

Och jag kunde inget annat än
att dricka hans vackra ansikte

Men allt jag ville
var att känna
hans läppar mot min hals


söndag, december 31, 2017

lördag, december 23, 2017

Jultankar







Jag tänder ljus i mörkret lyssnar på tystnaden. 

Så annorlunda julen är när ens barn är vuxna. Inga skratt, inga nyfikna frågor, doften av nygräddade pepparkakor och allt fnissande när klappar görs i ordning under pappersprassel och doften av en lackstång.
Det händer att jag saknar den tiden. Den gick så fort.

Jag räknar tid och faller genom den. Singlar som ett gulbrunt höstlöv genom ett helt år som snart tar slut. Ett år känns som en rund boll -som jordklotet, och ens liv är mest en plan yta att passera. Det finns närhet och det finns ensamhet. Precis som det finns tomma rum finns det tomrum. Den minsta gemensamma nämnaren är människan. Vi är. Vi finns. För oss själva och för varandra.




                           -Och blir det ingen vit jul så kan man fira den blå.... Foto: Robert S.

        God Jul och Gott Nytt år !

måndag, december 18, 2017

En enkel fråga...





Bortom mörkret väntar mörkret.                 
Så är det. Var finns den snö som vi
nästa år skulle sörja över, skulle?
Om vintern inte vill vara vinter
längre, när glaciärerna svämmat över
trots att sista krokusen klonats fram, när
allt som inte... ändå. Liksom, typ.
Och vi stod eller till och med
står där, hand i hand med tiggarn
från Luossa och Prinsessan Spindelväv,
kören från Gagnef sjunger Gläns över
sjö och strand-hits och ingen vill ta
över, vad gör vi då?

Bengt Berg



Den här dikten skickade Bengt Berg till mig vid nyåret 2008. Poeten ställer en enkel fråga; en fråga som i sig gömmer flera frågor. Vad gör vi med vår jord kära vänner. Vad gjorde vi med vintern, med vilotiden. Vad har vi gjort under alla dessa år som gått sedan Rachel Carson skrev Tyst Vår... ( 1962) och vad gör vi med sommaren kamrater?
Vad har vi gjort för att skapa dessa frågor som även våra barn och barnbarn ställer och kommer att fortsätta ställa? Vad gör vi när allt blir en enda lång höst?

Frågan är lika viktig idag - i en tid av så mycket slit och släng, plastpåsar och ryck på axlarna, översvämningar, jord som rasar pga för mycket regn och skogsbränder som uppstår och förstör pga inget regn, flyg och bilavgaser som nu verkligen börjat sätta sina spår jorden runt. Vi människor måste aktivt ta ansvar och då även förändra våra liv.

Vi behöver inte hålla på med alla dessa flygresor till soliga länder. Världen har vi numera i våra liv genom både TV och dator. Man kan njuta av sol och bad sommartid i vår närhet och vi kan och bör, måste !  ta ansvar för den miljö vi vill lämna över till alla dem som kommer efter oss.


tisdag, december 05, 2017

Åren går...


Min älskade lärare från realskolan, och gamle granne från uppväxten i Hoverberg, Carl-Göran Ekerwald är då en otrolig man. Så gammal och så ung. Han fyller faktiskt 94 år den 30 december! 
Men Ekerwald är fortfarande en mycket aktiv författare och nu i höst har han kommit ut med en ny bok: 
"Om bildning. Tio dagböckers vittnesbörd" baserat på  dagboksanteckningar av många olika författare, bland annat Sara Lidman, Leo Tolstoy, Olav Hauge och Vilhelm Ekelund. Ekerwald har ju vigt sitt liv till litteratur, till litteraturhistorien och som vanligt bjuder han in oss läsare att följa med.


Boken utgår från tio författares dagböcker, och i dessa hoppas han finna mer oredigerade och därmed uppriktiga utsnitt ur livet, helst nedskrivna utan baktanke om att de ska publiceras.
På knappt 200 sidor hinner han med lätt och ändå varlig hand avhandla religion, filosofi, kärlek och servera allehanda anekdoter.
( ur recension i ÖP

Efter att jag läst recensionen blev jag lässugen-som vanligt- så det blir att köpa boken.  
Det är så intressant att följa Ekerwalds tankar och hans egna reaktioner och åsikter om litteratur. 
Han var den lärare som en gång gav mig extra läslust och nyfikenhet i skolan genom att uppmuntra mig att läsa vissa böcker, vissa författare. 
Den läslusten sitter fortfarande i.




onsdag, november 29, 2017

För drygt 100 år sedan.

Fantastiskt! Att hitta ett fotografi, tagit från ovan, som är minst 100 år gammalt på mitt bostadsområde. 
Detta är "förstaden Midsommarkransen
Och mitt i ligger min bostadsrättsförenings hus, de fyrkantsbyggda husen kvarteren Silverpoppeln, Järneken och en länga, Cypressen. 
Husen omringar en liten park "Julikullen" - Som gjord för att vara i och koppla av på under sommarperioden. Till höger syns även en vattendamm som kallades Svandammen- idag är den torrlagd och har blivit till en grön lunga med stor plaskdamm (som nu byggs ut och blir bättre) Svandammsparken
En gång fanns det spårvägstrafik som gick ända in till Kungsholmen. Numera tar man T-banan, eller buss in till Stockholms city. Det tar väl c:a 10-15 minuter.

Husen byggdes år 1912 som arbetarbostäder till de anställda vid industrier och fabriker som fanns i närheten. 
Byggherre var en industrigubbe vid namn Aschberg.

Sedan tog HSB över och man bildade en vanlig bostadsförening, "Tellusborg". Områdena runt omkring är i dag bebyggda och allt är idag attraktiva ställen att bo på. Nära till city och nära till vackra och sköna friluftsområden. 
Föreningen ombildades för c:a 20 år sedan till en bostadsrättsförening, består idag av 220 bostadsrättslägenheter och har blivit mycket populär. 
I föreningen finns också 16 affärslokaler med olika verksamheter, bland annat cykelaffär, blomsteraffär, kläddesigner, kiosk, konstnärslokaler, gallerier samt bio och restaurang/kafé.




tisdag, november 28, 2017

Igår för 165 år sedan...


Nov 27th

  Almost an Indian summer day. The shrub oaks & the sprouts make woods you can look down on -they are now our rustling gardens  The leaves of the former are now a very handsome leather color -whiter on the underside -clear & firm. Smooth and not shrivelled nor dimmed -It is a new color for a garden.
  Something foreign & oriental even it suggests. I find acorns which have sent a shoot down into the earth this fall.
  Like many of my contemporaries I had rarely for many years used animal food or tea, &c &c not so much because of any ill effects which I had traced to them in my own case, though I could theorize extensively in that direction as because it was not agreeable to live low & fare hard in many respects, and though I never did so I went just far enough to please my imagination. But now I find myself somewhat less particular in these respects -I carry less religion to the table, ask no blessing -not because I am wiser than I was -but I am obliged to confess, because, however much it is to be regretted, with years I have grown more coarse and indifferent. The repugnance to animal food and the rest is not the result of experience -but is an instinct.

H.D Thoreau

ur "Journal  Volume 5: 1852-1853"


söndag, november 19, 2017

Otålighet


På morgonen känner jag ensamhet
så jag låter naturen prata
Jag har ej bråttom
även om jag är otålig
Och Thoreau lärde mig
lev som om din tid är kort
våren varar inte för evigt

Jag vill se det omöjliga
utan att ha bråttom
jag vill se rävarnas
lek på ängen
höra lavskrikans klagan
över att tiden går så fort



Samlade tankar ur min skrivbok


Skuld är inte något så enkelt som bekymmer över det förflutna - det är en handlingsförlamning i nuet över en händelse i det förflutna. Och graden av handlingsförlamning kan sträcka sig från en lätt upphetsning till en allvarlig depression.

Skuldkänsla är något ohälsosamt eftersom man på ett ineffektivt sätt använder sin energi i nuet genom att känna sig sårad, upprörd och deprimerad över något som har hänt. Det är både meningslöst och ohälsosamt. Inga aldrig så starka skuldkänslor kan göra något ogjort. 

"Det bästa botemedlet mot sorg", sa trollkarlen Merlin, "är att lära sig något nytt. Det är det enda som aldrig misslyckas."

Att behöva gillande är liktydigt med att säga: "Din syn på mig är viktigare än min egen åsikt om mig själv."

Att välja att spela offer, tigga efter uppskattning och kärlek, är att förnedra sig själv. 

Man kan välja, medvetet,  sina reaktioner. Som man gjorde som barn för att få sympati eller uppmärksamhet.

Ingen människa är perfekt. Inser man det, så är livets berg-och dalbana lättare att vandra. Ibland gör man rätt, ibland gör man fel, så är vi människor.

Den som sätter upp staket omkring sig själv och inte vågar öppna grinden, blir ensam.

Att välja och acceptera den man är, är att våga och vilja leva det liv man valt.
Och man bör vara medveten om att man kan göra nya val. 


fredag, november 17, 2017

Lövdans


      foto: Robert S




Jag hör din röst
som en sång i vinden
Du som är min längtan
min glädje och min tröst

av  Esse Jansson
journalist på Norrtelje Tidning. Han skriver också poesi.


Jag fick Esse Janssons lilla diktbok  "Sång i vindenmed en varm hälsning, när jag var på teaterträff ute på Marholmen i augusti 2004.  
Han brukade komma varje sommar när vi spelade utomhusteater på Marholmen, så vi blev lite bekanta. Och han skrev alltid så berömmande om oss i tidningen, och tog fina kort på oss. Jag minns att han tyckte om Dan Andersson och även Nils Ferlin, som bodde i Länna söder om Norrtälje från 1947 fram till sin död 1961. 
Vi bjöds att spela extra föreställningar ute i Länna, och det kändes ju lite speciellt. Jag kikade på Ferlins gamla stuga, och vandrade på stigar han gått.
Esse Jansson är spännande personlighet, som var och fortfarande är mycket involverad i det lokala kulturlivet.


tisdag, november 07, 2017

The Road Not Taken


Two roads diverged in a yellow wood,       
And sorry I could not travel both
And be one traveler, long I stood
And looked down one as far as I could
To where it bent in the undergrowth;

Then took the other, as just as fair,
And having perhaps the better claim,
Because it was grassy and wanted wear;
Though as for that the passing there
Had worn them really about the same,

And both that morning equally lay
In leaves no step had trodden black.
Oh, I kept the first for another day!
Yet knowing how way leads on to way,
I doubted if I should ever come back.

I shall be telling this with a sigh
Somewhere ages and ages hence:
Two roads diverged in a wood, and I—
I took the one less traveled by,
And that has made all the difference.            
                                                                                                 Foto: Robert S      


Robert Frost (1874-1963)


onsdag, november 01, 2017

Höst i Skåne




Det finns tydligen en skogssjö a la Walden även i Skåne. Sonen som fotograferar överraskade med detta foto. Hösten gör sitt intåg och naturen går till vila. 

Jag tänkte på Thoreau så fort jag såg bilden och hans naturstudier kring  skogssjön Walden vid den lilla staden Concord i Massachusetts. 

Jag har en del foton därifrån som min äldste son tog när han bodde i Boston. Och de påminner om just denna.




In short, all good things are wild and free.

H D Thoreau





Foton: Robert S.





torsdag, oktober 19, 2017

En vanlig torsdag i oktober...


Dagen började med självlysande träd på Julikullen i Midsommarkransen och avslutades med nystekt strömming på restaurant Slingerbulten i Gamla Stan. Sååå god!




Jag har haft en underbar dag med min syster vid havet, e-noor, i Gamla Stan. Och solen sken och allt var perfekt för att leka lite turist i Stockholms hjärta, och njuta av Gamla stan som har funnits sedan minst 1252, det år man säger att Birger Jarl grundade Stockholm. Givetvis bodde folk här innan, men just det året började Birger Jarl enligt tradition att bygga den gamla borgen "Tre kronor"


Det är många gånger och under många år e-noor och jag har gått på upptäcksfärd i Gamla Stan. Vi tröttnar visst aldrig på att vandra på de smala gatorna och i de smala gränderna, slinka in på något ställe och äta god mat och prata. Det finns alltid något nytt att upptäcka och alltid en massa att prata om. Bara detta att gå runt och kika i skyltfönster, besöka Gudrun Sjödén och njuta av alla vackra, spännande och färgglada kläder hon skapar och som alltid känns så rätt. Härligt.



Vi stämde träff på Victory Hotel, där e-noor med make övernattade denna gång. Ett spännande hotell med helt fantastiska båtmodeller av gamla segelfartyg hotellfoajéns fönster att går runt och kika på. Stockholm är ju en gammal handelsstad och tidigare var nog stadens kajer fyllda av segelfartyg som kom eller lade ut för handelsresor runt Europa och andra världsdelar.
  




Och att kika runt torghandlaren som bjuder på allt från frukt, grönsaker till blommor - underbart! Man vill köpa med sig av precis allt... mmm








O, Gamla stan, 
vad du tjusar mig 
med dina gränder
med din idyll, 
och din fläkt av en sällsam mystik
Ja, Gamla stan, 

skön'sta pärla vid Mälarens stränder
du har en flik av en ljuv romantik




En helt underbar dag i hjärtat av Stockholm.